På samma gång… höger eller vänster

• juni 11, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike uppfann höger och vänster under revolutionsåren när revolutionärerna satt till vänster i den lagstiftande församlingen och de moderata och monarkisterna till höger. Så har det förblivit in i dagens nationalförsamling. Från talmannens piedestal sitter ännu i denna dag ledamöterna i partiordning med Nationella frontens ledamöter längst till höger och La France Insoumise och kommunisterna längst till vänster. Fransmännen tänker verkligen i termer av höger och vänster, trodde man, tills en viss Emmanuel Macron dök upp i förra årets valrörelse med sin nya rörelse République en Marche! och förklarade sig vara varken höger eller vänster. Macron blev samtidigt utsatt för raljanta kommentarer sedan han flera gånger svarat journalisternas frågor med ”…och på samma gång”.

Många misstrodde hans försäkran om att företräda en linje som varken var vänster och höger. Det är lika omöjligt, tänkte folk, som att upphäva motsatsparet kallt och varmt. Nu har Macron regerat ett drygt år och det borde gå att göra ett bokslut över om hans politik står för något helt nytt och att hans program inte kan läsas utifrån en horisontell endimensionell skala.

De senaste åren har statsvetarna påpekat att höger-vänsterkalan måste kompletteras med en annan modell, motsättningen mellan traditionell, auktoritär och nationell i konflikt med grön, alternativ och libertär (GAL-TAN). Macrons valseger kan i viss mån förklaras i de senare termerna. Macron tog spjärn mot de auktoritära strömningarna som fanns både till vänster och till höger inom politiken när han i synnerhet bedrev sin valkampanj mot vänsterns Jean-Luc Mélenchon och Nationella frontens Marine Le Pen.

Det är samtidigt uppenbart att GAL-TAN inte räcker för att tolka hans program och hans valseger. Macron må vara liberal men knappast alternativ i den meningen som vi lagt i ordet under senare år, en form av ideell och autonom vänster. Macron har samtidigt också auktoritära drag i sin politik. Han försvarar den femte republiken med sin starka presidentmakt. Han står för traditionella och nationella värden som går tillbaka flera hundra år i den franska historien. Men visst visade sig Macron som en internationalist i förhållande till både Mélenchon och Le Pen.

Det politiska landskapet kan i dag snarare beskrivas som ett myller av ståndpunkter i en flerdimensionell bild. På det sättet lever vi verkligen i en postmodern tid. Vi styrs inte av klassintressen i samma utsträckning som tidigare. Det är närmast omöjligt att förklara en väljares politiska tillhörighet och ställningstaganden  i olika sakfrågor utifrån enkla sociologiska faktorer som inkomst, kön, bostadsort, utbildning. I den meningen kan vi se att Macron faktiskt fångat in väljare av alla slag. Visst är hans väljarkår överrepresenterad i den urbaniserade medelklassen men i den väljargruppen finns också många som stöder Jean-Luc Mélenchons vänster och Republikanerna.

Det förefaller snarare som om väljarens mentalitet och självbild spelar en större roll. Frankrike har under en rad av år levt i en känsla av kollektivt missmod. Klagomålen på utvecklingen i landet har varit genomgående starka. Frankrikes ekonomi har försämrats. Ställningen som stormakt likaså. Fransmännen har bekymrat sig över framtiden och ansvaret för missmodet har riktats mot den så kallade eliten i samhället. Macron har formulerat en vision som brutit med detta missmod. Han har i varje fall öppnat ögonen hos en del av befolkningen för att det är tid att ta saken i egna händer och förändra Frankrike. Republikens president och regering ska ge förutsättningarna för att människorna själva ska kunna skapa sig en bättre framtid.

Det är sannolikt bara en minoritet av det franska folket som är beredd att anta denna utmaning.  Missmodet och misstron mot makten är så ingrodd i nationens dna att det knappast går att sudda bort det under några år. Men faktiskt finns det tecken på att människor inte bara i de urbana medelklassmiljöerna utan överallt i landet vågar tro på att en förändring kan genomföras av människorna själva, underifrån och inte bara genom lagar och gåvor från staten.

Opinionsundersökningarna i Frankrike visar helt klart att majoriteten fransmän uppfattar Macrons politik under sitt första regeringsår som högerorienterad. Avreglering av arbetsrätten, konkurrensutsättning av det statliga järnvägsmonopolet är högerpolitik i ett land som alltid tolkat politik som en höger-vänster-fråga och där offentlig makt med stark lagreglering varit vänster och alla former av privata initiativ stått för höger. Det är detta som är politikens kärna i Frankrike och det perspektivet kan ingen ändra på i brådrasket.

Macron tänker ändå försöka. Och i andra länder skapas nya konflikter inom politiken. Nationalism mot internationalism, restriktiv migration kontra generös, inställningen till religiös pluralism och inte minst engagemanget för eller emot en offensiv miljöpolitik. Vad är vänster och vad är höger i alla dessa frågor? Det är inte orimligt att en politiker som Macron som utmanar väljarna att ta ansvar  på ett individuellt plan kan bli vägledande för en politisk riktning som varken kan kallas höger eller vänster, möjligen framtidsorienterad. Om Mélenchon och Le Pen kan mycket sägas men knappast att de företräder en politik som ger svar på dagens ödesfrågor.