En maktlös vänster i Frankrike

• juni 19, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Traditionellt har alltid högern varit starkare än vänstern i Frankrike precis som   vänstern, läs: socialdemokratin. varit starkare än högern i Sverige. Det kan förklaras av en rad orsaker. Frankrike har en småföretagartradition som gynnar antisocialistiska strömningar och en traditionell syn på familjen som bärare av lojalitet och solidaritet. Det kan också tilläggas att den franska högern varit påfallande välvillig till en stark stat, även socialpolitiskt, och därför kunnat fånga in stora delar av de folkliga grupperna i samhället.

Samtidigt har vänstern haft förmågan att störa den konservativa samhällsordningen i stora sociala konflikter, inte minst på arbetsmarknaden. Vänstern har också under femte republiken som infördes 1958 lyckats bli ett politiskt alternativ och innehaft presidentmakten under sammanlagt nitton år.

Den franska vänstern har under hela perioden varit delad i en reformistisk del och en revolutionär eller vänstersocialistisk del. Under 60- och 70-talen var kommunisterna starka men försvagades under President Mitterrands år vid makten. I dag representeras den radikala vänstern av utopiska socialister av olika schatteringar. Dagens starkaste grupperingar är La France Insoumise under ledning av Jean-Luc Mélenchon, tidigare medlem i det reformistiska Parti Socialiste (PS) men på dess vänsterkant.

Det har sagts många gånger att Emmanuel Macron lyckats krossa sitt politiska motstånd både till höger och till vänster genom att säga sig vara ”varken höger eller vänster” och lägga fram förslag som tillräckligt många fransmän finner kloka och i takt med tiden. Vänstern har det särskilt problematiskt och det kan vara en anledning till att Macrons regeringspolitik drar så påfallande åt höger. Vänstern är redan knäckt. Han kan däremot fånga in ytterligare ett antal procent av högerväljarna innan det taktiska kriget förts till sitt lyckliga slut.

Det finns sannerligen en hel del kritiskt att säga om Macrons första år som president. Han har, vilket torde vara bra, lättat på en del regleringar på arbetsmarknaden. Han har också givit företagen stimulans i form av skattereduktion. Det finns ändå en form av förakt i hans agerande visavi de kanske tio miljoner fransmän som lever under fattigdomsgränsen. Macrons ord om eget ansvar låter ibland som klassisk liberal cynism. Kanske har han rätt. Kanske är hans politik på sikt lika betydelsefull för den fattige småhandlaren i en by på Frankrikes landsbygd eller den arbetslöse arbetaren i det nerslitna industriområdet i hans egen hemtrakt, Picardie i norra delen av landet. Det kan vara svårt för dessa människor att finna glädje och hopp i ord om eget ansvarstagande när pengarna för närvarande inte räcker till det nödvändigaste i livet. Frankrike är ett mycket mer ojämlikt land än Sverige i dessa avseenden.

Macron visar sig också vara hårdare i migrationsfrågan än många av hans väljare 2017 anade. Migranter kan nu hållas i förvar dubbelt så lång tid som förut. Asylrätten är långt ifrån respekterad. Det kan sägas att Macron inte skiljer sig från andra länder. Snarare finns det flera exempel på regerings- och statschefer med långt hårdare nypor. För vänstern, inklusive den reformistiska delen, borde det finnas skäl att opponera.

Vänstern är ändå maktlös. Den radikala delen hörs ständigt i den mediala rapporteringen av politiska händelser. Denna del av vänstern har sin styrka i att uttrycka missnöje på gatan. Strejker och demonstrationer fortsätter, som nu även sedan statusförändringarna kring järnvägen godkänts i parlamentet. En tredjedel av järnvägstrafiken står still även denna vecka och kan fortsätta så även i juli månad. Den radikala vänstern är högljudd men representerar trots allt bara en femtedel av väljarkåren och saknar förutsättningar att driva sin agenda i regeringsställning.

Den reformistiska vänstern, främst representerad av Socialistpartiet (PS), är knäckt efter valförlusten förra året. Under sin nye ledare Olivier Faure lyckas partiet inte nå ut till väljarna. En stor del av dess forna, fristående opinionsbildare har istället sökt sig till Macron och driver inom La République en Marche! en form av intern kritik från vänster av regeringspolitiken. Den sansade och självständiga vänsteropposition som skulle behövas lyser med sin frånvaro.

Orsakerna till detta maktlösa tillstånd hos den moderata vänstern ligger, förutom sviterna efter de misslyckade Hollandeåren, i det faktum att denna vänster saknar ett idéburet program som gör tydlig skillnad mot en liberal politik av Macrons snitt. Samma problem som Socialdemokraterna och mittenpartierna i Sverige lider av. PS försöker opponera med parollen ”Ja, men…” omväxlande med ”Nej, men…” Macron har redan lagt beslag på detta strategiska hållningssätt med sitt ”en même temps…” (=på samma gång…). Det  behövs klarare verba från en opposition för att göra sig hörd i mediebruset.

Opinionen i migrationsfrågan ser också sådan ut att en vänsterhållning i dag är omöjlig. Det finns inget större stöd i befolkningen för en generösare asylpolitik. Dessutom har frågor som lag och ordning, fler poliser och militärer blivit lösningen för många fransmän på en rad samhällsproblem. För tjugo år sedan gick det fortfarande att tala om social prevention för att lösa förortens problem. I dag handlar allt om hårdare straff och åtgärder för att skärpa den franska kulturens och identitetens överordning i samhället.

Den franska vänstern är i alla fall för närvarande maktlös i politiken. Macron är det bästa som ges för den som fortfarande tror på en viss öppenhet för varor, tjänster och människor över gränserna. Och för dem som inte är beredd att lämna ansvaret för länderna i händerna på den hårda högern. Macron är, det vill jag hävda, i grunden en social och liberal politiker. Ett så mycket bättre alternativ än vad som annars skulle ges i detta centrala europeiska land, mellan Rhen och Medelhavet.