Macron 1 år – utrikespolitiken

• maj 10, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike har en statschef med mycket makt. Som USA men i motsats till övriga Europa med parlamentarisk demokrati. Den franska statschefen är vald av folket i direkta val och väljer sin regering. En regeringschef må ha makt men den kontrolleras i högre grad av parlamentet men också av övriga ministrar i regeringen. Frankrike har alltid sökt en dominerande ställning i världen och statsskicket passar denna strävan. General de Gaulle visste vad han gjorde när han skrev om konstitutionen 1958 för att passa sina egna syften. Den femte republikens ordning som då instiftades passar i lika hög grad Emmanuel Macron.

Världspolitiken har varit turbulent sedan Macron valdes till fransk president. De tre stormakterna Kina, Ryssland och USA har alla självsvåldiga ledare med mycket makt. Europa är mer splittrat än på många år genom interna konflikter kring ekonomi och migration. Öst mot väst och syd mot nord. Axeln Berlin-Paris sviktar genom att den parlamentariska demokratin i Tyskland inte förmår skapa en stark regering. Storbritannien lämnar EU och lämnar ett tomrum som inte minst länderna i Skandinavien känner av.

Macron ser sin möjlighet att bli Europas ledare men hindras samtidigt av svagheten i det tysk-franska samarbetet och splittringen inom EU. Han drömmer om att bli det lok som drar hela EU-tåget men upptäcker för varje månad som går att vagnarna har inbyggda bromsar som i det närmaste hindrar all förflyttning framåt. Han har hållit ett par lysande tal om en möjlig utveckling av EU:s mål och organisation men har i praktiken inte kunnat ändra på någonting. Kraften måste läggas på förhandlingarna om Storbritanniens utträde och konflikterna med Ungern, Polen och andra östländer som inte vill samarbeta kring en gemensam migrationspolitik. Macron är den progressiva federalisten i ett Europa av högerpopulister och nationalister av olika kulörer.

USA:s president Donald Trump ställer också till en hel del för den nye franske presidenten. Han har på flera sätt försökt charma och förföra Trump genom att bland annat ha bjudit honom att delta i förra årets firande av den franska nationaldagen, den 14 juli. Han var också över för några veckor sedan för att i en ny charmoffensiv förmå Trump att avstå från att bryta avtalet kring Irans kärnvapenprov. Charmoffensiven lyckas i meningen att båda herrarna kramar om varandra och uttrycker respekt för varandra. Vad de egentligen tycker om varandra kan man bara spekulera i. Resultatet har ändå varit magert. Trump bröt som bekant avtalet häromdagen och kommer att tvinga de europeiska ländernas företag att dra sig tillbaka från sina affärer med Iran för att inte riskera svåra bötesbelopp gentemot den amerikanska staten. USA styr fortfarande delar av världen. Det är bara att konstatera att Macron, Merkel och May ingenting har att sätta emot.

Har då inte Macron gjort något bra som ledare för sitt land med stormaktsambitioner? Frågan är om Frankrikes bidrag med trupper i senaste kriget som gällde kemiska stridsvapen inne i Syrien. Han höll därmed sitt löfte från valrörelsen 2017 om intervention men frågan måste ändå ställas om denna krigsinsats på sikt har inneburit ett steg mot en humanare värld eller humanare krigföring. Han för kontinuerligt samtal med världens stora ledare. Han är mer aktiv än andra presidenter. Han har en tydlig och genomtänkt strategi för sin utrikespolitik. Ändå visar hans misslyckanden hittills på hur svårt det är för en ledare för ett relativt litet land att manövrera i konfliktområden som domineras av betydligt mäktigare aktörer. Hur många gånger genom årtiondena har vi inte sett hur FN ställts vid sidan om olika väpnade konflikter och detsamma gäller för ett land i Europa som Frankrike. Macron har rätt när han säger att EU måste bli starkare och tala med en röst inom utrikespolitiken. Problemet är att han kommer att få oerhört svårt att ens nå det målet.

Emmanuel Macron är populär i vida kretsar  som den progressiva och humanistiska rösten i en hård värld. Han respekteras nog också av Donald Trump och den ryske ledaren Vladimir Putin. Men det är bara ett första steg. Trump gör sitt bästa för att sabotera det klimatavtal som slöts i Paris 2016 och nu hotar han med handelshinder mot Europa och ett söndertrasat avtal med Iran. Nästa steg måste bli att nå konkreta framgångar på den internationella scenen. Dit är steget dessvärre långt.