Macron 1 år -(o)uppfyllda löften

• maj 8, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är ett år sedan Emmanuel Macron firade sin valseger genom att ta emot anhängarnas jubel på Louvrens gård och till tonerna av Beethovens nionde symfoni, Europahymnen. Det var ett storslaget evenemang men också ett första tecken på att den tidigare presidenten Francois Hollande som ville kalla sig normal nu ersatts av en president som såg sig som en Jupiter och sagt om sina landsmän att de gärna vill ha en kung som statschef. Det skulle komma mer av storslagna framträdanden av den nye presidenten. Ett år senare kan vi konstatera att Frankrike i sitt styrelseskick återvänt till en stil som mer påminner om Francois Mitterrand för att inte säga Charles de Gaulle än den president i vars regering Macron ingick, nämligen Francois Hollande.

Alla franska presidenter har mycket makt och stora möjligheter att påverka politiken. Konstitutionen ger dem stöd för att exempelvis genomföra lagar utan att låta dessa granskas, revideras och röstas igenom av parlamentet. Emmanuel Macron har till fullo utnyttjat den möjligheten. Det har också inneburit att hans första regeringsår lett till att flera av hans viktiga lagförslag inom arbetsmarknadspolitiken gått igenom. Arbetsrättslagen drevs igenom förra hösten i en hastighet som till och med fick fackföreningsrörelsen att hamna på hälarna. Lagen om att förändra reglerna för det statliga järnvägsbolaget SNCF drivs nu igenom på samma sätt, med dekret. Denna gång ackompanjeras Macrons och regeringens agerande av mycket motstånd genom strejker och demonstrationer. Men gatans demokrati kan bara stoppa en regering om dess yttringar är så starka och omfattas av så många att de kan leda till en total blockering av samhället. Så har inte varit fallet denna gång. En majoritet av franska väljarkåren stöder Macrons förslag. Strejkerna inom SNCF har visserligen varit svåra för  många medborgare men ändå inte skapat orimligt tryck på vare sig dem eller regeringen. Dessutom minskar nu antalet strejkande.

Presidenten har också drivit igenom en invandrings- och asylpolitik som är skarp men knappast skiljer sig mycket från sin föregångares linje och ligger snarare något till vänster om den gängse uppfattning i dessa frågor bland folk i allmänhet.

Macron har ett gediget program som han vill genomföra i år och nästa år. Han önskar att vid tiden för EU-valet nästa vår kunna göra en första avstämning av sin femåriga mandatperiod. Han är i färd med att genom sin utbildningsminister halvera skolklasserna för de mindre barnen i socialt utsatta områden. Han är i färd med att avskaffa det fria tillträdet till universiteten för alla med studentexamen. Det senare förslaget har lett till ett antal studentockupationer av universitetsbyggnader.

Macron kan räkna med att hans förslag går igenom i parlamentet även om han inte tvingar igenom förslaget via dekret. Han har en stark majoritet i nationalförsamlingen som alltid har sista ordet visavi senaten. Senatens ledamöter väljs med viss eftersläpning och domineras därför fortfarande av socialister och republikaner. Det finns inte heller i dag något som tyder på att La République en Marche! splittras i olika stridande falanger och att vissa ledamöter bryter mot partilinjen.

Det första året för presidenten har i stort varit framgångsrikt. Missnöjet från oppositionen och från de fackliga är förväntade. Men oppositionen är splittrad. Republikanerna stöder regeringens lagförslag inom arbetsmarknadsområdet utan attackerar istället Macron för att vara för mjuk i migrationspolitiken. Detsamma gäller Nationella fronten vars invandringshätska linje alltid är dess främsta varumärke. Nationella fronten formulerar en viss kritik mot lagen om att införa ett statligt aktiebolag inom SNCF. Nationella fronten vill helst ha kvar den gamla ordningen med ett statligt tågbolag som inte konkurrensutsätts. Detta nationalistiska parti må vara hätskt i tonen men har en svag ställning i nationalförsamlingen och dess väljare kan svårligen uppträda i samma demonstrationståg som vänstern.

Macron har genomfört vissa liberala skattereformer som att delvis ta bort förmögenhetsskatten. Det kommer säkert fler förslag i den riktningen för att ge stöd till näringslivet. Han kommer att försöka fortsätta driva EU i en federalistisk riktning och ta initiativ till fredsmäklande, bland annat i Syrien och Israel-Palestina-konflikten.

Det första året har han klarat med stor skicklighet och stor frenesi. Nästa år kan han möjligen få problem om fler fransmän uppfattar honom som alltför förändringsbenägen och uppträder med alltför stora åthävor.  Många störs av hans självsäkerhet och tendenser till arrogans. Faror lurar runt hörnet och det handla om hur han hanterar sin maktställning. Blir han alltför fartblind kan det komma ett bakslag som skadar honom. Det är det kommande året som på allvar lär visa om han blir en framgångsrik president eller om han kör fast och tvingas backa likt sina företrädare på posten.