Macron 1 år – okända ministrar

• april 28, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Emmanuel Macron kan i dagarna fira ett år av sin mandatperiod som Frankrikes president. Nu vill han inte fira. För honom spelar ett år ingen roll. Han vill ha folkets omdöme om sin och sin regerings insatser efter hela mandatperioden, vid valet 2022, eller snarare efter två valperioder, det vill säga 2027. Ändå spekulerar alla journalister och politologer i Frankrike om årsnoteringen på regeringen. Har den lyckats och har Macron lyckats så här långt?

Låt oss titta på Macrons premiärminister och regering. Det sägs att den är mer okänd än under tidigare mandatperioder. Det finns ministrar som bara var fjärde fransman har hört namnet på. Det är uppseendeväckande men ändå begripligt. Macrons regering består av en annan typ av personer än tidigare.

Det mest avgörande är presidentens tydliga ambition att samla en grupp människor i sin regering med framförallt en god sakkunskap på de områden som de är satta att verka inom. Ett sådant tydligt exempel är Elisabeth Borne som ansvarar för transportministeriet och som tidigare arbetat på en hög post inom järnvägsbolaget SNCF. Hon saknar  partipolitisk erfarenhet. Det gäller i lika hög grad en rad andra ministrar i regeringen.

Den som vill kritisera dessa personer kallar dem för teknokrater. Det är sant att flera av ministrarna gärna bedömer politiska frågor utifrån perspektivet hur de kan lösas ekonomiskt, juridiskt och administrativt. De lägger ett expertperspektiv på frågan. Rimligen beroende på deras bristande politiska erfarenheter kan de inte se hur olika förslag tas emot av olika väljargrupper inom olika delar av landet. De kan också lätt trampa fel i förhållande till andra partier som domineras av personer med lång partipolitisk erfarenhet eller i kontakterna med de fackliga organisationerna som agerar oerhört medvetet ur ett opinionsmässigt och taktiskt perspektiv.

Elisabeth Borne har efter hand hamnat alltmer i bakgrunden i förhandlingarna med facken. Rollen har istället övertagits av premiärminister Edouard Philippe som har en mer renodlad politisk erfarenhet. Det hjälper inte henne att hon kan sakfrågan in i minsta detalj. Politik avgörs inte bara på ritbordet utan minst lika mycket ute i terrängen.

Samtidigt måste sägas att ministrarnas sakkompetens väcker respekt hos väljarna. Inte minst önskade sig stora delar av franska folket denna förändring av ministrarnas profil. Ökat expertkunnande hos dem var en av nyckelfrågorna i valrörelsen. Macron fick säkert en del röster av den anledningen. För många fransmän ska inte beslut om skötseln av landets nationella frågor i första hand ses med ideologiska glasögon särskilt som om dessa glasögon varit slipade för att passa för en förgången tid. För många fransmän bör ministrarna i en regering i första hand tillsättas utifrån kriteriet kompetens.

Det ska också till ministrarnas försvar sägas att de skött sig ganska bra. Praktiskt taget inga skandaler och få uttalanden som avslöjat bristande omdöme. Det påstås också att Macron på ett annat sätt än tidigare presidenter träffar sina ministrar och stöttar dem i sina uppdrag. Det förefaller som om regeringen arbetar mer som ett team med färre interna motsättningar än tidigare. Det kan delvis förklaras med att experter från företag och stora organisationer är vana vid att arbeta för helhetens bästa medan politiker verkar i en tradition av ständig kamp om att profilera det egna jaget, bygga på sitt individuella varumärke.

Ingen ska tro att den nuvarande regeringen saknar ideologisk kompass och bara ser till allas bästa ovanför de politiska striderna. Macron har en klar ideologisk agenda och det har också hans närmaste ministrar som har tidigare partipolitisk förankring i Socialistpartiet eller hos Republikanerna. Snarare kan man säga att Macron givit ministerstatus också till personer som normalt skulle ha suttit som höga statstjänstemän men att det i ett inledande skede av hans regeringstid faktiskt fungerat ganska bra. Han är säkert inte orolig över att en del av hans ministrar är okända. Det bekymrar säkert inte heller Stefan Löfvén att budgetchefen på finansdepartementet i Sverige är okänd för de svenska väljarna.