86-årings nostalgiska tal entusiasmerar en socialistkongress

• april 8, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Det franska socialistpartiet håller denna helg sin 78:e kongress och det sker i en möteshall i Aubervilliers strax  norr om Paris stadsgräns. Jag tar mig dit med métron, ända till slutstationen som fått namnet Front Populaire och påminner om den vänsterregering med vänsterradikala, socialister och kommunister som styrde Frankrike under Léon Blum några år strax före andra världskrigets utbrott. En av de få perioder i modern tid då hela vänstern kunnat enas för att regera samman. Det andra tillfället under 1900-talet var två år i början av Francois Mitterrands regeringsår (1981-83) då också kommunisterna deltog med några ministerposter.

Socialistpartiet (PS) befinner sig i sin svåraste kris sedan bildandet 1969. Temat för denna kongress var partiets återfödelse. Partiledningen under sin nyvalde ledare Olivier Faure har klädsamt nog inte stuckit under stol med att partiet närmast dog i samband med valen förra året. Dess presidentkandidat Benoît Hamon fick bara 6 procent av väljarnas röster och i valet till nationalförsamlingen lyckades partiet bara skrapa ihop ett trettiotal mandat mot över 300 i valet 2012.

Det mesta kändes tungt och dystert när jag gick omkring i konferenshallen och lyssnade till tal och reaktioner från ombuden. Det var uppenbart att hela kongressen regisserades utifrån tanken att olika tal skulle muntra upp ombuden. Visst hade partiet idéer och visst behövdes partiet, var budskapet som skulle prägla kongressen. Efter tre timmar gav jag upp. Dyster till sinnet återvände jag till metrostationen Front Populaire och tog mig snabbt in till centrala Paris. Varken talens innehåll eller människorna ingav hopp.

En gång under eftermiddagen höjdes stämningen i plenisalen. Louis Mexandeau, 86 år och minister under Francois Mitterrands regeringsperiod, lyckades veva igång ombuden. Han påminde om tidigare valnederlag och hur dessa vänts till segrar. Han påminde om partiets katastrofval 1969 och hur det vändes till en sprakande seger 1981 när Mitterrand utsågs till republikens president. Ja, redan på 1970-talet kom de första framgångarna i lokala och nationella parlamentsval. ”Det kan vända snabbare än ni och några andra tror”, var hans tes. Ombuden blev exalterade. De avbröt honom ett flertal gånger med applåder och efter hans tal fick han stående ovationer i flera minuter. Alla andra talare som sökte ge svar på dagens politiska utmaningar bemöttes med lama applåder och i något fall även av buanden.

PS går nu ut med ett program som ska vara ekologiskt, socialt och EU-vänligt. Det är svårt att se hur detta parti ska kunna finna ett eget utrymme i det politiska landskap som det ser ut i Frankrike idag. PS är klämt mellan den socialistiska vänstern och Macron. PS hyllade socialismen som grundfilosofi utan att någon gång lyckas visa hur detta partis form av socialism möter ett behov hos väljarna. Det är alltför uppenbart att de fransmän som i dag kallar sig socialister väljer ett hard core-alternativ som presenteras av bland annat Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse La France Insoumise. PS har förlorat förtroendet hos de riktiga socialisterna efter fem år med Hollande och hans regering som snarare förde en socialdemokratisk politik som i Frankrike ofta kopplas ihop med liberalism och påminde om det som skulle bli Macrons regeringsprogram.

Flera talare på kongressen försökte också övertyga om att PS är ett vänsterparti i total opposition mot Macron. Även här saknades trovärdigheten. Det är åter Mélenchon och den extrema vänstern som lagt beslag på oppositionsrollen. Ingen lyssnar på Parti Socialiste. Olivier Faure talade om en sansad opposition men vad är det i ett uppskruvat läge när strejkerna är i full gång, organiserade för en social protest av radikala fack och orkestrerade för politiken av vänsterpartierna.

Det dystra på kongressen är avsaknaden av en sann analys av läget. Den reformistiska vänstern har naturligtvis lika svårt att göra upp med sitt förflutna och bygga en ny politisk identitet i andra länder. I Frankrike som saknar segheten hos de gamla partierna som i Sverige eller Tyskland ser hur den reformistiska vänsterns parti, PS, på några år faller ihop som ett korthus. Ingen nåd!

Det är begripligt att stämningen inte var på topp under kongressen men så beklagligt att människor som lever i en rörelse med historiska rötter har så förtvivlat svårt att göra upp med sega och livlösa idéer och strategier och tänka i nya banor. Louis Mexandeau, 86 år, och med blicken riktad mot det förgångna, drar ner ovationer. Det är som det är med gamla partiers tjänare: Hellre dö än tänka radikalt nytt.