Pensionärerna – ännu en missnöjd grupp

• mars 25, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Emmanuel Macron har förefallit ganska förskonad från sociala missnöjesyttringar under sitt första år som president. Nu börjar ändå vissa grupper att rada upp sig, alla de som demonstrerar eller strejkar. Pensionärerna hör till dem. Eller rättare sagt, en andel av dem som uppnått pensionsåldern.

Det är fel att inte ta det sociala missnöjet på allvar. Det är tveklöst så att många människor lever på en mycket låg levnadsstandard i Frankrike. Det brukar sägas att nio miljoner fransmän är direkt fattiga. Däremot är det inte alltid de fattigaste som hörs i klagokören. Istället är det grupper som har arbete och genom goda avtal mellan fack, arbetsgivare och regering kan räkna med en hygglig pension och andra sociala  förmåner under sin yrkesverksamma tid. Nej, de fattiga hörs inte på samma sätt. Det är de arbetslösa, de deltidsanställda, egenföretagare, ensamstående med barn, personer som lever under knapra omständigheter genom lågbetalda jobb, ibland i en grå eller svart arbetsmarknad. Den som har  kraft att klaga över låg levnadsstandard och på regeringens åtstramningspolitik är ofta dem som får det sämre från en nivå som kanske ändå är acceptabel. Inte minst kan de grupper klaga som har de fackliga organisationerna i ryggen.

En del pensionärer är nu på krigsstigen och visar sitt missnöje genom att delta i demonstrationer. Den radikala fackliga organisationen CGT syns ofta med sina fanor när pensionärer är ute på gatorna. Det gäller att alltid hålla igång missnöjet, även hos dem som redan lämnat yrkeslivet.

Macron lovade i valrörelsen att minska boendeskatten vilket skulle ge mer pengar i plånboken för vanliga pensionärer. Samtidigt måste han se till att minska underskottet i budgeten för att öka trovärdigheten  för fransk ekonomi, inte minst inom EU. Han har därför beslutat att höja skatten på de statliga socialförsäkringarna (CSG). Det drabbar en del pensionärer. En andel av fattigpensionärerna slipper skattehöjningen men det finns en grupp som har det ganska knapert och ändå inte kommit undan  höjd skatt. Macron har valt att redan första året  genomföra skattehöjningen av CSG för att först senare under sin mandatperiod sänka skatten på bostäder. När den missgynnade delen av  pensionärskollektivet upptäckte i början av detta år att resultatet för 2018 blev högre skatt än året före utbröt missnöjet. Macrons försök att visa att det blir bättre om ett år har inte gått hem. Och både de fackliga organisationerna och den politiska oppositionen har förstås inte varit sena att haka på. Alla, från vänsterns Mélenchon till Marine Le Pen, söker utnyttja missnöjet så långt som det är möjligt.

Det finns något märkligt i dessa ständiga klagomål från olika grupper. Alla regeringar råkar ut för det. Ingen regering förmår att göra alla nöjda men en eller två missnöjda grupper kan ställa till med stor  social oro. Medietrycket ökar då. Det är tacksamt att rapportera från demonstrationer där tonläget är högt och från strejker som komplicerar vardagen för så många människor. Det kan räcka med några sociala uppror under en vinter för att få en regering att backa och inte minst tappa i förtroende också hos andra grupper som inte för tillfället är berörda. Den revolutionära glöden har aldrig riktigt falnat hos det franska folket.

Jag har studerat fransk politik på nära håll i närmare femton år. Första åren var jag uppskakad av raseriet i kampen mot den illvilliga staten och regeringen. För varje år känns raseriet allt mindre relevant. Jag reagerar som de flesta fransmän. Det påverkar mig inte alls på samma sätt längre. Det är som ett maktspel, en uppvisning på en estrad  inför publik. Argumenten upprepas och resultatet blir sällan till fördel för de upproriska.  Men spelet fortsätter nästa år och åren som följer därefter. Grupperna byts ut men de som strejkar är alltid de radikala fackens anslutna medlemmar inom transportnäringen, skolor och sjukhus.

Om ett år kommer bostadsskatten att minska och förmodligen kompensera för skattehöjningen av CSG. Då kommer vi inte se några pensionärer på gatorna och de blir åter en mer perifer grupp i det sociala spelet om makten. Men vi kan vara säkra på att CGT:s fanor  kommer att vaja tillsammans med någon annan grupp. Det saknas aldrig argument för en ständigt pågående kamp mellan folket och den misshagliga eliten som styr landet.