Republikanerna i kris

• januari 27, 2018
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Republikanerna är i kris. Jag upprepar frasen från förra inlägget där fokus låg på Socialistpartiet. Republikanerna har en större grupp i nationalförsamlingen. Partiet har hittat en ny ledare som häromkvällen var inbjuden gäst i det prestigefyllda tv-programmet L´Emission politique som går en torsdagkväll per månad. Den som är inbjuden gäst i det programmet är att räkna med i toppstriden om att bli president för nationen. Laurent Wauquiez var där i förrgår. Med detta sagt så kommer tillägget: Partiet är i kris.

Emmanuel Macrons förmåga att knäcka sina politiska motståndare är häpnadsväckande stor. Det har konstaterats av alla men det visar sig tydligt nu ett drygt halvår efter valet när Republikanerna försöker reorganisera sig och bli ett oppositionsparti med gadd. Den nye ledaren har tagit hand om taktpinnen på ett auktoritärt sätt. Han hymlar inte med att han bestämmer i partiet. Han presenterar ett program som andra ska underordna sig och han har ett program som i stora stycken bryter mot partiets tradition.

Republikanerna har liksom sina föregångare RPR och UMP varit ett parti för de välbeställda. Ett parti med en i grunden Europavänlig politik, en tro på marknadsekonomi men samtidigt nationell. Ett liberal-konservativt parti för att låna uttrycket från Gösta Bohmans dagar som ledare för Moderaterna i Sverige. Wauquiez vrider om det mesta. Han skärper den nationella profilen och låter den också prägla den ekonomiska politiken. Han låter som Marine Le Pen eller vänsterflygeln inom Socialistpartiet  när han talar om att hindra utländska företag att etablera sig på den franska marknaden. Han tycker illa om att fransmännen köper varor tillverkade utomlands, särskilt utanför EU. Han vill att så mycket som möjligt ska vara Made in France, ett mantra som upprepades ständigt av finansministern i Hollandes regering Arnaud Montebourg. Det var Montebourg som fick gå mitt under mandatperioden för sina statssocialistiska åsikter.

Wauquiez skärper ytterligare tonen också i den andra delen av den nationellt sinnade politiken, migrationsfrågan. Han närmar sig här tydligt den linje som Nationella fronten har. Det finns skillnader men inte större än att han ska kunna locka över Marine Le Pens väljare till Republikanerna.

Det nya Republikanerna under Laurent Wauquiez satsar på att bli ett folkligt högerparti. Inspiratören är Nicolas Sarkozy men han går längre. Han är helt öppen i sin kritik mot den så kallade eliten i Paris. Han gjorde ett nummer av att tv-redaktionen i torsdags enligt honom bara bjudit in debattörer och utfrågare från Paris till L´Emission politique. Han sa sig vara den ende i tv-studion som bodde utanför huvudstaden.

Wauquiez spelar ett högt spel med att driva partiet i denna nationella och närmast populistiska riktning. De flesta av de gamla ledarna i partiet drar sig undan. Flera lämnar partiet; andra håller sig på sin kant och uttrycker sig milt sagt avmätt mot den nye ledaren. Och hur kommer de klassiska högerväljarna att reagera? Det finns ett alternativ för dem. Emmanuel Macron. Han har definitivt näringslivets stöd. Hans migrationspolitik är knappast vänster heller. Det finns ingenting i Macrons politik hittills som stör en en medelklass med liberal-konservativa värderingar.

Republikanerna kan bli ett högerparti att jämföra med det österrikiska och nå framgång med det. Wauquiez avvisar däremot allt samarbete med Nationella fronten. Han tror sig kunna plocka över det partiets väljare och oskadliggöra det partiet genom att lägga sig nära det rent åsiktsmässigt. Risken är stor att Nationella frontens väljare stannar kvar hos Le Pen. Dessa väljare har i grunden en misstrogen inställning till alla andra partier, inte minst Republikanerna som i alla år hyllat eliten; människorna som befolkar överklasskvarteren i de stora städerna. Och under tiden som Wauquiez flörtar åt höger tappar han en stor del av sina gamla väljare till Macron.

Som vanligt: Framtiden får utvisa vad som händer. Laurent Wauquiez, själv en typisk produkt av eliten i Paris med examina från de främsta elitskolorna i bagaget och ministerposter i Sarkozys regering, riskerar platt fall och ett snabbt uttåg ur politiken. Eller så bidrar även han till att rita om den politiska kartan. Då blir han i så fall ledaren för den hårda högern i ett landskap där det i övrigt bara finns plats för Macron och någon ledare med traditionella socialistiska åsikter.