Måltiden som livsform

• januari 14, 2018
• Tomas Lindbom
• 5 comments

Igår minglade jag i min dotters hem i Paris med föräldrar till hennes döttrars klasskamrater. Inledde ett samtal med en pappa som utvecklade en stark och engagerad plädering för måltiden som gemenskapsform. Han beskrev chocken över att komma till USA, hamna i amerikanska hem och se hur måltiden saknade betydelse för familjerna. I alla fall, menade han, la de amerikanska familjerna liten vikt vid måltidens roll som skapare av gemenskap utan såg mat som ett sätt att fylla på depåerna som det ofta sägs i svenska sammanhang. Den som är hungrig går till kylskåpet och hämtar något att äta. Fort och enkelt. Du löser din hunger med snabbmat eller i varje fall mat som tillagas snabbt. Ingen äter samtidigt och alla äter vad de vill och när de vill.

Det är sant att Frankrike är ett annorlunda land på många sätt. Måltiden står i centrum. Det avgörande är inte att äta omedelbart när hungern inställer sig. Måltiden är inte underordnad andra aktiviteter som barnens fotbollsträning eller ens arbetet. Fransmännen, i synnerhet parisarna, arbetar sent och har ofta lång resväg. De flesta slutar tidigast kl 18 och har ofta en restid på en timme. Det ska kanske handlas mat. En av makarna är möjligen hemma lite tidigare, kanske kl 19, medan den andra kommer hem klockan 20 eller klockan 21. Självklart väntar alla på den sista medlemmen av familjen innan måltiden börjar.Bara förskolebarnen får äta i förväg. Middagar som påbörjas efter klockan 21 på kvällen är inget ovanligt i helt vanliga franska hem.

Jag fascinerades redan för många år sedan av måltiden som gemenskapsform i Frankrike när jag såg hur samma inställning gällde för middagar med gäster. Låt oss ta exemplet att ett värdpar bjudit sex vänner på middag till klockan 20.30. Två kommer kl 21, nästa par klockan 21.30 men det tredje paret anlägger först kl 22.15. Det sista anlända paret kom kanske sent hem från jobbet, måste förbereda för barnens skoldag påföljande dag  och prata med svärmor i telefon en halvtimme innan de kunde bege sig till vännerna på middag. Ingen som redan kommit till middagen har en tanke på att börja äta förrän det sista paret anlänt. Och sedan måste även de ha en drink innan måltiden med tre eller fyra rätter ska avätas, under muntert samtal och med generös tid anslagen för varje rätt. Måltiden är överordnad tiden. Det centrala är att alla som tillhör familjen eller de inbjudna vännerna har samlats kring bordet.

Visst orkar inte alla familjer laga komplicerade rätter varje dag. Ibland köps det något färdiglagat på vägen. Men en måltid på kvällen måste ändå bestå av minst tre rätter. Annars är det ingen måltid. Måltiden är till för gemenskap och gemenskap betyder att det finns tid att tala med varandra.

Mannen jag träffade igår var verkligen inte nådig mot nedbrytningen av måltidstraditionen. Jag vet att många lever ensamma och därför inte kan se måltiden som en del av en samvaro. Men det hindrar inte att den som lever ensam inte  skulle kunna förstå att måltiden i en familj är ett förträffligt sammanhang där alla kommer samman och blir delar i en social helhet. Frågan är om samvaro kan skapas lika naturligt på något annat sätt. Jag tror inte det.