En god jul för Macron

• december 23, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Emmanuel Macron kommer att nu ta några dagars ledighet från sitt intensiva uppdrag som president. Han åker på skidsemester men lär snart vara tillbaka i Paris. En man som sover tre timmar om dygnet och arbetar resten av tiden lär inte vila på hanen i mellandagarna. Som brukligt är kommer han förmodligen att hålla ett nyårstal till franska folket även om ett sådant ännu inte är tillkännagivet.

Olyckskorparna kraxade i somras när Macrons popularitetssiffror sjönk till nivåer som till och med låg under Francois Hollandes vid samma period fem år tidigare. Macron tog också några felsteg som fick många att uppfatta honom som en kall och distanserad president. Uttrycket le président des riches etsade sig då fast i medvetandet hos många. Det var också en smekmånadsperiod för Jean-Luc Mélenchon och hans nya rörelse La France Insoumise som utan konkurrens framstod som den enda trovärdiga oppositionen. Mélenchons budskap var självklart: Macrons era skulle innebära ökade sociala orättvisor på en rad områden; sämre löneutveckling för de sämst ställda och osäkrare ställning för arbetare och lägre medelklass på arbetsmarknaden.

Nu ett halvår senare är Macrons popularitetssiffror höga, påfallande höga också i jämförelse med tidigare presidenter vid samma tid. Nu i jultid säger sig 54 procent av franska folket vara tillfredsställt med sin presidents sätt att regera. Arbetsrättslagarna har genomförts utan större knot. Hans utrikes- och försvarspolitik gillas. Fransmännen är inte så störda över det majestätiska i presidentens sätt att regera. Snarare trivs många bättre med en president som är huvudet högre än de själva – om hen lyckas i sitt värv – än en normal president som Hollande vill framställa sig som.

Edouard Philippe, landets premiärminister, är också populär och det är än mer anmärkningsvärt. President och premiärminister brukar vara som kommunicerande kärl i opinionen. Om en av dem är populär drabbas den andra.

Philippe har haft en trogen majoritet att luta sig emot i nationalförsamlingen. La République en Marche! röstar snällt med regeringens förslag. Häromdagen reste sig en ledamot från detta parti i kammaren och angrep det regeringsförslag kring invandrings- och asylpolitiken som nu börjar bli känt. Kanske ett första tecken på att vänsterflygeln inom LRM 2018 kommer att ha synpunkter på att Macron tenderar till att snarare flörta med högern än vänstern i sin politiska gärning. Hans inrikesminister Gérard Collomb kommer visserligen från Socialistpartiet men är en hårding i migrationsfrågor, lik Manuel Valls i den gamla socialistregeringen.

Allt tyder ändå på att Macron inte kommer att riskera någonting i migrationsfrågan. Folkopinionen är tydligt förankrad i en position som kan betecknas som invandrings- och flyktingfientlig och Macron vet också att han inte kan övertyga EU om en radikalt annan linje än som varit förhärskande under senare år. Delar av vänstern och ett antal organisationer inom det civila samhället väger lätt i det sammanhanget.

Macron fortsätter att fascinera alla bedömare  i Frankrike i förmågan att strategiskt utmanövrera alla sina motståndare. De faller som käglor till höger och vänster. Det finns bedömare som nu menar att större delen av Republikanerna (det klassiska högerpartiet) kommer att slutligen brytas sönder i några delar och att bara den högre delen av detta parti lever vidare med sin nye ledare Laurent Wauquiez. Det innebär att regeringsmajoriteten mycket väl kan utökas med ytterligare ett femtiotal ledamöter under 2018. Socialistpartiet är så svagt att även om det går i klar opposition mot regeringen, vilket hittills inte varit fallet.  kommer dess inflytande att vara högst obetydligt.

Macron kan i så fall räkna med ren opposition från två flanker men av grupperingar som normalt inte är regeringsfähiga i landet; Nationella fronten och Mélenchons rörelse La France Insoumise. Om vi lägger till Wauquiez krympta högerparti Republikanerna kommer ändå inte oppositionen upp till mer än högst hundrafemtio ledamöter mot en utvidgad majoritet på över fyrahundra. En opposition som dessutom är svårt splittrad mellan en extremvänster och en extremhöger.

Fransk politik är alltid oförutsägbar. Det ska sägas. Ett par oväntade händelser i början av nästa år och vi kan ha uppror och upplopp på gatorna och strejker på arbetsplatserna och i skolorna. Då får Macron som alla presidenter tidigare föra kampen mot gator och torg, mot olika skrån och organisationer i samhället eller mot facken och löntagare på stora industrier. Just nu finns inga sådana tecken i skyn. Emmanuel Macron kan ta sitt jullov med en känsla av lugn och tillfredställelse. Hans projekt att förändra Frankrike håller för närvarande tidsplanen ganska bra.