Inte feminist… men

• november 6, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike skiljer sig från de anglosaxiska länderna och Sverige i en del avseenden. Feminismen har aldrig blivit ett positivt begrepp i mer än marginella grupper. Eller än så länge, är det kanske bäst att tillägga. Det finns skäl till det motståndet mot att göra den ideologiska feminismen till sin. Frågan är om motståndet håller på att brytas.

Feminismen har inte lyckats övertyga fransmännen av ett viktigt skäl; den så kallade universalismen som är ett överordnat synsätt i landet. Frankrike garanterar genom sina lagar och sin historiska tradition alla medborgare samma grundläggande rättigheter. Kvinnor och män liksom medborgare oavsett religion behandlas som likvärdiga samhällsmedborgare. De får samma skolgång, diskrimineras inte i tillsättning av tjänster på arbetsmarknaden. Denna bild av ett demokratiskt land grundat i upplysningstidens principer och revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap lever märkvärdigt starkt kvar i de flesta fransmäns medvetande. Alla vet eller borde veta att det inte stämmer men principerna styr. Eller ett slags överideologi kring vad som gäller i Frankrike lever kvar.

Positiv diskriminering kallas försöken att ge underordnade grupper särskilt stöd eller förmåner och det är  av samma skäl oacceptabla. På senare år sker dock allt fler undantag till den principen. Frankrike håller fast vid sin universalism men gör allt fler undantag från den.

Jag har följt det offentliga livet i Frankrike intensivt i mer än tio år. Det finns i dag en medvetenhet i debatten om kvinnans underordnade ställning som inte alls var lika tydlig för ett decennium sedan. Det var ointressant att de politiska samtalen i tv kväll efter kväll fylldes av män och nästan bara män. Det håller på att förändras även om en del manliga debattörer kan göra kommentarer. Härommånaden påpekade en man lätt irriterad  i ett debattprogram att han var ensam man. Han satt i en panel med tre kvinnor. Fortfarande är det mer regel än undantag att männen är i majoritet när det ska talas politik i till exempel radio och tv. Fotograferna i tv zoomade in unga vackra kvinnors men när de gjorde entré i en show och så gled kameran långsamt från fötterna och uppåt. Det skedde för tio år sedan. Det sker aldrig i dag. Kvinnorna tar alltmer plats trots allt även om det kan tyckas gå långsamt.

Skandalen kring Dominique Strauss-Kahn satte avtryck. Jag minns hur en av de gamla tv-kommentatorerna efter avslöjandena om DSK:s förehavanden på ett hotellrum i New York konstaterade att ”vi män kanske inte alltid beter oss så bra som vi borde i vårt förhållande mot kvinnor”. Han syftade på det i Frankrike så omhuldade begreppet förförelse (séduction). Förförelse ingår i spelet mellan män och kvinnor enligt en djupt medveten tradition. Det är inte alltid klart var gränsen går mellan uppvaktning och störande påstridighet eller rent av trakasserier från mäns sida mot kvinnor.

Metoo-kampanjen har även i Frankrike rönt stor uppmärksamhet. Troligt kommer den att flytta fram positionerna för kvinnors ställning ytterligare några steg. Mäns våld mot kvinnor förekommer förstås i minst samma utsträckning i detta land som annorstädes. Det blir allt svårare att påstå att kvinnor och män har samma status, samma skydd. Universalismen i all ära men den måste kompletteras med bättre lagar för att skydda utsatta kvinnor. Och kvinnors rätt att ta plats i bland annat det samhälleliga samtalet förbättras.