”Han ler charmerande men blicken är iskall”

• november 10, 2017
• Tomas Lindbom
• 1 comment

President Emmanuel Macron har firat att han varit president i sex månader. Dock lär  han knappast ha ägnat mycket tid åt att fira. Han firar inte. Han arbetar den mesta tiden och han sover bara tre till fyra timmar per natt. Han läser mycket, inte bara arbeta-PM utan böcker i filosofi och romaner. Han tar del av musik och konst också. Men mesta tiden ägnar han åt att förändra Frankrike och han lämnar inget åt slumpen. Hans medarbetare vet att de måste följa honom eller annars  tvingas lämna sina politiska uppdrag.

Många hade uppfattningen att Macron byggde en rörelse, En Marche!, som gav utrymme för dialog och öppenhet bland medarbetarna och anhängarna. Naivt möjligen så här i efterhand. Det verkade ändå så bra. Rörelsen befolkades av engagerade människor som var trötta på de stela och föråldrade strukturerna i de gamla partierna och som nu fick chansen att bygga en rörelse där deras egna drömmar om en bättre framtid för Frankrikes stod i centrum. Efter sex månader med Macron som president tonar istället bilden fram av en toppstyrd organisation där En Marche! som rörelse förefaller sakna politiskt inflytande och även ministrar i regeringen hålls i mycket strama tyglar.

Emmanuel Macron framtonar mer och mer som en hårdför maktspelare om än med många bra idéer och förslag på reformer av det franska samhället. Han förefaller dock övertygad om att allt måste styras via hans hand. Några av hans medarbetare i Elyséepalatset har rätten att tala utåt, till folk via medier men deras uttalanden har formulerats i detalj av presidenten. Många av ministrarna sägs enligt källor till tidningen Le Monde inte våga yttra sig på regeringssammanträdena av rädsla för att säga något som misshagar presidenten. Macron har en uppsättning ministrar som kan sina sakområden men saknar politisk övertygelse och inte heller bör ha det enligt honom. Macron vill ha teknokrater som gör sitt jobb. Han ensam står för politiken.

Jean-Christophe Cambadélis har nyligen utkommit med en bok om åren med Hollande (2012-17) Cambadélis var från 2014 till strax efter valen i våras Socialistpartiets generalsekreterare. Han påminner sig i boken sitt första möte med Macron sedan denne utsetts till ekonomiminister. Den unge ministern överöste Cambadélis med charm och vänliga ord. Strök honom över ryggen och tog hans hand. Cambadélis såg det som besynnerligt att alla dessa ömhetsbetygelser pågick samtidigt som han mötte en iskall blick när han såg Macron i ögonen.

Det går bra för Macron. Han har visserligen opinionssiffror som ligger på samma låga nivå som Hollande när denne regerat i sex månader. Cirka 35 procent av väljarna tycker i dag att Macron sköter sig på ett övervägande bra sätt. Övriga väljare är negativa. Det är en dålig siffra men opinionsundersökarna menar sig se att många väljare trots kritiken mot en del av hans reformförslag, särskilt lagen om förändringar i arbetsrätten och en del ofördelaktiga uttalanden offentligt, uppfattar honom som aktiv och engagerad i ett förändringsarbete. Hellre en president som gör något även om det inte tilltalar väljarna än en president som inget gör. Skillnaden mot Hollande kan inte vara större i det avseendet. Emmanuel Macron arbetar i medvind. Han har totalkontroll över sin maktapparat. Ingen lär säga emot honom. Frågan är hur länge han mäktar driva detta enmansprojekt innan medarbetare försvinner frivilligt och väljarna börjar tveka om värdet att ha en president med monarkistiska ambitioner.