Macrons EU-idéer fascinerar och skrämmer Sverige

• oktober 1, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Häromdagen, i Sorbonneuniversitetet, höll Emmanuel Macron ett viktigt tal om Europa. Ett tal som ger visionen av en enad kontinent, i varje fall hos de 27 som återstår. Ett tal som sannerligen inte är oomstritt inom EU-familjen men den franske presidenten har redan visat att han tror mer på sin egen kraft att förändra än han funderar så mycket på alla de politiska krafter som strävar i en annan riktning. För Sverige är Macron både lockande och skrämmande. Vad gör vårt land som rimligen genom sin ekonomiska styrka och politiska stabilitet borde vara en självklar del en fördjupad europeisk union?

Jag lyssnade häromdagen på finanskommissionären i EU, Pierre Moscovici. Han var tidigare finansminister i Francois Hollandes regering och som liberaliserande socialdemokrat välvillig till mycket som Macron nu föreslår. Han stod inför ett kvalificerat auditorium av näringslivsrepresentanter och ekonomifolk i EU-huset på Regeringsgatan i Stockholm och lockade stillsamt och försiktigt med fördelarna av ett svenskt inträde i EMU. Dörren stod öppen för Sverige, upprepade han flertalet gånger. Moscovici vet det, sannolikt de flesta åhörarna på detta frukostmöte vet det: Tillhörigheten till EMU blir för varje år som går alltmer också tillhörigheten till ett inre och mäktigare EU med större möjligheter till inflytande för dem som befinner sig där.

Emmanuel Macron utmanar också  Sverige genom sina proeuropeiska ståndpunkter men framförallt för sin tro och säkert också förmåga att påverka utvecklingen i snabbare takt än tidigare franska presidenter. Macron är övertygad om att Europa bara kan överleva politiskt och ekonomiskt om denna kontinent tar stora steg mot mer samverkan och mer federalism. Han ser förstås också hur USA försvagats genom Trump och därmed ger Europa en ny roll i världspolitiken. Han inser också hur Putin måste bemötas med en gemensam front och att Kina ständigt stärker sin roll som ekonomisk stormakt och därmed blir alltmer dominerande i så kallade geopolitiska sammanhang.

Talet vid Sorbonne innehöll rader av konkreta reformer inom EU. Mer av ekonomisk styrning men också mer demokrati. Ett (första) steg för Macron är att delar av parlamentet bör väljas på gemensamma listor för alla medlemsländer. Han föreslår mer av överstatlighet på områden som till exempel brottsbekämpningen och inom andra viktiga områden som miljö och hälsa men också riktigt kontroversiella förslag som minimilöner för alla länders medborgare.

Ingen europeisk ledare har väl på många årtionden haft samma starka övertygelse som han om sin egen förmåga att förändra världen. Det innebär inte att han också kommer att lyckas genomföra sina förslag. Merkel kommer att kyla ner honom under deras kommande möten. Sverige och många andra västeuropeiska länder tänker inte på Europa som en enhet utan på EU som en konstruktion för att göra samarbetena mellan länderna på en kontinent mer funktionella. I förhållande till vissa länder i Östeuropa finns dessutom en klyfta rent värderingsmässiga; kring migration men också formerna för demokrati och yttrandefrihet.

Det är alldeles uppenbart att Frankrike med Emmanuel Macron som president tagit på sig en roll som ledare för ökad europeisk samverkan och att det handlar om mer än ord. Sannolikt kommer detta leda till förändringar av EU-konstitutionen och till en ökad klyfta mellan EMU-klubbens medlemmar och de andra. Sverige kommer att streta emot. Andra kommer också att motsätta sig många av Macrons förslag. Frågan är hur EU ser ut om tio år. En framsynt svensk regering funderar naturligtvis på olika framtida scenarier. Ingvar Carlssons regering tog initiativet till svenskt medlemskap i EU långt innan den socialdemokratiska opinionen var mogen för det. Hur gör denna och kommande regeringar vad gäller frågan om att Sverige på allvar engagerar sig i ett kommande fördjupat EU-samarbete. Också i handling.