Nu är strejkerna och demonstrationerna igång

• september 13, 2017
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Igår eftermiddag kl 14 skulle demonstrationståget avgå från Place de la Bastille mot Place de la Nation. Det gjorde det förstås inte. En demonstrant förklarade för mig att förseningarna var svåra inom kollektivtrafiken. Det var naturligtvis ett svepskäl även om en del av hans kamrater inom järnvägen strejkade. Inga demonstrationståg avgår i tid. Det hör inte till. Tjugo minuter efter klockan 14  började det regna. Café France som ligger vid platsen och som bjuder in till kaffe och te av förtjusande servitörer och servitriser som tagna ur modemagasin upplät kafébord åt mig och ett antal demonstranter från CGT och kommunistpartiet. Där satt vi och fick skydd medan regnet strilade på de tiotusental som tappert stod kvar och väntade på platsen.

Så småningom kom demonstrationståget i gång, Ett tåg som bestod mest av demonstranter från offentlig sektor, mest från den radikalaste fackliga organisationen CGT. Där fanns också medlemmar ur andra fackliga organisationer som det reformistiska CFDT och FO som av sina ledare uppmanats att inte demonstrera. Vissa bröt alltså mot ledningarnas order. Dessa demonstranter delade CGT:s uppfattning att Macrons arbetsrättsreform var en total brytning med den traditionella goda ordningen på fransk arbetsmarknad; ett krossande av arbetarnas sociala rättigheter. Samma uppfattning hade också de medlemmar av franska kommunistpartiet som också deltog. De var inte många vad jag kunde se, ett hundratal på sin höjd.

De var kanske 20 000 eller några fler. Det var polisens uppskattning och jag bedömde på plats att det var en rimlig bedömning. Kanske 30 000. CGT ansåg att 60 000 gick i tåget. Samtidigt på förmiddagen hade flera tiotal demonstrationståg gått genom andra städer i landet. Det var säkert totalt ett par hundra tusen demonstranter på marsch runt om i Frankrike. CGT:s ledare Philippe Martinez var nöjd och förklarade efter demonstrationen att det blir en ny strejk- och demonstrationsdag den 21 september.

Vit, äldre arbetarklass dominerade detta demonstrationståg precis som tidigare gånger jag funnits på plats. Arbetstagare ur den offentliga sektorn utgjorde också ett starkt inslag i bilden. Och inte så få människor som föreföll vara sympatisörer utan facklig tillhörighet. Radikala människor. Också i första hand äldre. Kanske kulturarbetare, socialarbetare, arbetslösa, pensionärer med sympatier för den fackliga kampen och med hjärtat långt till vänster. Lite av en folkfest trots att ämnet var väldigt politiskt och målet med mötet var att markera motstånd mot presidenten. En rätt gemytlig stämning på samma gång. Steget hade inte varit långt till att omvandla den politiska manifestationen till ett kulturevenemang med teaterimprovisation, föreläsningar, försäljning av vintagekläder och stånd med mat och dryck. Denna fackliga och politiska vänster som bevarar samma kultur och samma politiska föreställningar sedan decennier tillbaka bär sin egen identitet. Kanske tio till femton procent av franska folket men en grupp som fortfarande är stark, enad i sin identitet och okuvlig i sin kamp mot borgerlighetens elit, mot kapitalet och mot globaliseringen i alla dess former. En del av ett traditionellt Frankrike som slåss mot ett allt större hot att förgöras av alla moderna och postmoderna krafter som styr i en helt annan riktning.

Var det ett lyckat demonstrationståg? Själva svarar de förstås jakande på frågan. De kommer tveklöst också tillbaka för att gå i nya demonstrationståg. Senare i höst kommer pensionsfrågan upp. Det finns rader av reformer som liberaliserar arbetsmarknaden eller skärper kraven på människornas egna insatser för att behålla sin materiella standard. Den politiska makten tänker hela tiden i den riktningen oavsett partibeteckning. Så gjorde Sarkozy och Hollande. Så gör Macron. Och dessa människor som igår eftermiddag samlades på Place de la Bastille kommer alltid att vredgas och visa sitt starka missnöje. De kommer att fortsätta att säga nej till också till kommande förslag från sittande regeringar. Samtidigt lär de bli allt färre. De har svårt att rekrytera ungdomen, inte minst i storstädernas förorter. De förmår aldrig övertyga medelklassen  i de nya företagen. Som en kvinna sa till mig häromdagen: ”Den vanliga fransman som går med i facket i ett modernt tjänste- eller kunskapsföretag uppfattas som motståndare till all form av teambuilding och samverkan med cheferna. En sådan person uppfattas som motståndare till utvecklingen.” Facket har sin styrka i offentlig sektor och delar av storindustrin. I övrigt är den maktlös.

Det har kommit nya siffror över inkomstfördelningen i landet. Klyftorna har inte ökat men 9 miljoner lever under det som kallas fattigdomsgränsen, en bit under 1 000 euro per månad. Det finns orsaker till människors vrede över att tillståndet i landet är så dystert rent ekonomiskt. Samtidigt måste frågan ställas. Har denna vänsterrörelse under ledning av facket CGT och den politiska rörelsen La France Insoumise lösningen? Deras svar är nej till reformer men de erbjuder så lite av alternativ. Frankrike har en starkt lagreglerad arbetsmarknad sedan urminnes tider och samtidigt hög arbetslöshet och jämförelsevis låg tillväxt. Hur skulle miljoner fattiga kunna ta sig upp ur sin prekära situation om sakernas tillstånd förblir desamma som tidigare? På den frågan ges aldrig några svar på de banderoller som CGT-anhängarna bär under sina demonstrationer.