Den politiska vänstern på gatan

• september 24, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Igår lördag demonstrerade tiotusentals fransmän i östra Paris och lyssnade på ett tal av ledaren för La France Insoumise, Jean-Luc Mélenchon. Vi vet inte hur många de var. Polisen säger 30 000 medan arrangörerna påstår att de var 150 000. Som historiker har jag lärt mig att tolkning av olika källor med spretiga uppgifter inte ska tolkas som att sanningen ligger någonstans mittemellan. Men sannolikt var de fler än 30 000 och säkert färre än 150 000.

Ännu en demonstration under en höst när Macrons arbetsrättsreform står i centrum. Det finns aspekter på denna demonstration som kan vara intressanta att lyfta fram i ljuset.

Demonstrationer kring arbetsmarknadsfrågor brukar iscensättas av de fackliga organisationerna och inte av politiska partier. Jean-Luc Mélenchon har större aspirationer än att låta facken styra. För honom är det politiska läget mycket gynnsamt. Han har lyckats skaffa sig en position som främste utmanare till President Macron. Han blev en av de fyra kandidater med mest röster i den första valomgången av presidentvalet, cirka fem procent bara efter segraren Emmanuel Macron. Han representerar det enda parti eller rörelse i nationalförsamlingen som tydligt går in i en oppositionsroll. Högern är splittrad, Socialistpartiet likaså och Nationella fronten har inte tillräckligt med mandat för att få bilda en egen grupp i nationalförsamlingen. Mélenchon har utnyttjat detta läge till att nu också erövra gatan och ta ifrån de radikala fackliga organisationerna deras traditionella förstaplansroll där.

Mélenchon demonstrationståg var större i Paris än CGT:s fackliga i förra veckan men då ska det sägas att CGT med stöd av andra fackliga organisationer var långt fler genom att också uppträda i tiotals andra städer runt om i landet. Paris är ändå Paris. I Frankrike spelar huvudstaden en totalt dominerande roll, inte minst i mediernas täckning av olika samhällshändelser. Mélenchon förefaller efter gårdagens demonstrationer leda vänsterns attacker mot Macron, inte Philippe Martinez som är ledare för CGT.

Mélenchon vidgade demonstrationen till att bli en total politisk attack mot Macron och det liberala alternativet. Hans kritik var tydlig: Macron genomför en statskupp mot den sociala  ordningen i landet. Macron river ner, förklarade Mélenchon, allt det som Frankrike byggt upp av ett socialt skyddsnät under generationer. Macron går längre i hånet mot det arbetande folket än någonsin de franska kungarna och alla presidenter som varit folkets fiender genom åren, dundrade ledaren för La France Insoumise. Mélenchon ställde i sitt tal det sociala mot det liberala; en ideologisk frontalattack mot Macron och hans parti La République en Marche!

Majoriteten av de franska väljarna delar inte den världsbild som Jean-Luc Mélenchon målar upp. De tror heller inte på hans eget ekonomiska program som innebär lån på minst hundra miljarder euro för att sätta fart på konsumtionen och jobb i offentlig sektor. I ett land med majoritetsval är det omöjligt att bedöma hur många procent av väljarna som i val verkligen stöder honom och hans parti. Han fick ändå knappt 20 procent av de avgivna rösterna i den första valomgången av presidentvalet och om vi tror att alla som röstade på honom också delar en vänsterradikal världsuppfattning har han alltså stöd av en femtedel av väljarna. Det är dock lika osäkert som att påstå att alla som röstade på Macron, knappt 25 procent i första valomgången, gjorde det av ideologiska skäl. Många av Macrons väljare var trötta på de gamla partierna och hoppades på förändring. Även Mélenchon har säkert attraherat en del socialister som tröttnat på det skakiga Socialistpartiet. Den radikala grenen av det gröna partiet stödde dessutom Mélenchon i valet med sina röster.

Å andra sidan finns det alltid i Frankrike en misstro, dels mot eliten och dels mot reformer som verkar i liberal riktning. När Mélenchon och hans anhängare tågar genom Paris och ledaren håller svavelosande tal så kittlar det uppiggande hos många fransmän som ändå  aldrig skulle lägga sin röst på ett vänsterradikalt parti. Några månader efter presidentvalet är det många franska väljare som redan ser skeptiskt på Macrons monarkistiska framtoning. Han kallas för jupitérien efter namnet på den högsta av de romerska gudarna. Visst är det många som uppskattar när Mélenchon går till skarp attack mot presidenten. En folkets röst mot den förhatliga eliten.

Fler frågor väntar i höst. Pensionsreformen kommer att bli en hård nöt att knäcka för Macron. Uppmuntrad av opinionsmässiga framgångar kring arbetsrätten är positionen från den radikala vänsterns sida klar i frågan: pension vid 60 års ålder.

Emmanuel Macron signerade i fredags lagarna med förändringar i arbetsrätten. I princip är frågan avgjord även om en rad delbeslut måste fattas under månaderna som kommer. Denna signatur från presidentens hand var en mycket viktig handling och ger honom ett fördelaktigt utgångsläge inför det fortsatta reformarbetet. Den sista käppen har ändå inte satts i hjulet. Tvärtom. Ingen vet hur dramatisk hösten och vintern blir i form av demonstrationer och strejker och hur stora anpassningar som regeringen måste göra när framtida regeringsförslag ska att igenom opinionen. Mélenchon tänker i alla fall inte frivilligt släppa ifrån sig rollen som förste oppositionspolitiker i landet.