Sommaren en farlig tid för presidenter

• augusti 27, 2017
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Under sommaren råder semesterstiltje i Frankrike. Den som tar en promenad i centrala Paris i början av augusti märker verkligen skillnaden. Det är tomt på gatorna och den som till äventyrs vill kontakta arbetsplatser eller handla i butiker märker att mycket är stängt eller att verksamheten går på sparlåga. Bilden av Frankrike i augusti är människor som ligger på badstränder och solar och badar. Samtidigt verkar opinionen gentemot den sittande presidenten, särskilt den nyvalde, förändras under sommaren. Emmanuel Macron har tappat tjugo procent av sin popularitet, från cirka 55 procent till 36 procent från i våras. Samma sak hände företrädarna Sarkozy och Hollande men märkligt nog är Macrons siffror ännu sämre.

Det är i sig märkligt att opinionen förändras så starkt under den första sommaren efter ett presidentval. Ligger fransmän på badstränderna och analyserar det politiska läget? Kan de aldrig släppa sina funderingar på presidentmakten och presidenters förmåga att styra landet? Nja, delvis är det sant att politik i detta land är så centralt att det diskuteras ständigt bland människor. Men särskilt under de senaste tio åren har frustrationen över främst den ekonomiska krisen i landet varit så utbredd i befolkningen att ett val av en ny president kopplar omedelbart till en förhoppning och närmast krav på snabba förbättringar av tillståndet i landet.

Macron har alltså fått uppleva ett fall i opinionen som är större än till och med under Hollandes första månader vid makten, 2012. I hans fall kan det finnas andra orsaker. Ingen kan anklaga honom för lättja vilket skedde med Hollande. Macron har satt högsta fart från första stund. Han har också gjort mycket som uppskattas av stora delar av den franska opinionen. Macron får uppskattande reaktioner från folk när han tar utrikespolitiska maktinitiativ. Macron träffade både Putin och Trump för sommaren och visade sig potent på ett sätt som absolut vann genklang hos många fransmän. Han har i övrigt visat att han också tänker genomföra det program han gick till val på, bland annat reformeringen av arbetsrätten.

Han har å andra sidan i sin frustande offensiv öppnat för mer kritik än om han varit mindre aktiv. Hans tydliga vilja att göra statsledningen moraliskt bättre, bland annat genom att minska de politiska ledarnas mångsyssleri. Det går inte längre att som minister samtidigt vara lokalpolitiker på hög nivå. Han har lagt fram lagar som ska hindra fusk med statliga medel genom att bland annat förse släktingar med betalda jobb eller betala dem utan att släktingarna arbetar. Det senare ledde till att flera nyutnämnda ministrar i hans regeringar tvingades avgå. De hade tvivelaktiga affärer i sin politiska historia.

Macron har visserligen vunnit valet med tydliga siffror och han har en stark majoritet i nationalförsamlingen med sitt parti La République en Marche! Ändå är hans position inte så stark som den kan verka. Han vann sin seger över Marine Le Pen. Han samlade en majoritet kring värderingar som tolerans, liberalism, modernitet. Hans väljare tillhörde inte ett parti eller block, antingen till vänster eller till höger. Hans politiska bas har varit och är i den meningen nyskapad och lite vinglig till sin karaktär. När valet väl var över, Le Pen besegrats och debatten åter kommit att handla om arbetslöshet och arbetsrätt började säkert många fransmän att återgå till ett gammalt sätt att betrakta politiken; som en kamp mellan vänster och höger, mellan rika och fattiga, mellan elit och utanförskap. Macron säger sig varken vara vänster eller höger. Han är definitivt rik med sin förmögenhet som han skaffade sig under sin år på Rothschildbanken. Och han är sannerligen en del av eliten.

Jag tror att Macron nu behöver visa resultat som gör livet bättre för gemene man och det måste han göra ganska snabbt. Annars hamnar han i ett läge där han kommer att ifrågasättas allt starkare. Det är också  därför som han driver igenom sin arbetsrättsreform genom att klubba den i regeringen utan formell behandling i parlamentet. Han vet att han i bästa fall har ett år på sig. Lyckas han inte visa resultat före sommaren 2018 kommer hans kommande fyra år av mandatperioden att bli problematiska.