Republikanerna i kris

• juli 7, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Min genomgång av olika rörelser och partier i Frankrike avslutas här med några reflektioner kring Republikanernas och detta partis ställning. Ännu ett parti som krisar.

Den republikanska högern i Frankrike mår inte bra när den saknar en ledare med den dubbla förmågan att samla och ge idéer och hopp för framtiden. Nicolas Sarkozy representerade sådana egenskaper när han med mycket vilja och självförtroende tog plats i partiet och senare i nationen som dess president 2007-12. Sarkozy visade sig senare inte vara så samlande som partiet hade hoppats på. Han var alltför provokativ som person inte minst och retade inte bara vänsterns väljare utan också många inom högern. För en del högerväljare var han inte nog etablerad i den högborgerliga miljön. För andra var han inte nog trovärdig i förhållandet  till den katolska kyrkan och klassisk moral. Det visade sig också genom åren att han fladdrade oroligt mellan olika ställningstaganden i flera politiska frågor och lutade sig åt olika håll. Hans eftermäle handlar mycket om hans högerradikala ställningstaganden kring invandring och terrorism. Men under de första regeringsåren sökte han stöd i vänsterliberala kretsar till vilka han kunde känna viss samhörighet. Han var inte heller okänslig för den anglosaxiska världen, särskilt den amerikanska. Denna attityd passade absolut inte ihop med den grundläggande skepsis mot USA som ligger djup hos många konservativa medborgare i Frankrike.

Under Hollandes år vid makten fördjupades konflikten mellan olika grupper inom det parti som åter leddes av Sarkozy från och med november 2014. En av hans första åtgärder var att driva fram en namnändring av partiet, från UMP till Republikanerna. Han hoppades säkert på att ena partiet som sedan hans valförlust 2012 kastats in i svåra inre ledarstrider. Till en början tycktes striderna mer röra personfrågor men kom alltmer att också handla om skillnader i politisk attityd och politiska idéer.

Sarkozy satsade, som den profilerade politiker han är, på att hårt driva partiet i högerradikal riktning och söka dra fördel av många högerväljares upprördhet över den islamistiska terrorismen och koppla det till att försvara en traditionell fransk identitet där islam inte får plats. Riktigt så enkelt var det inte att vinna sitt folk. Högerns väljare präglades också av viljan att trovärdigt lyfta fram en mer katolsk människosyn och att också lyfta socialkonservativa frågor. Partiet stod därför med tre falanger som mer eller mindre öppet bekämpade varandra; Nicolas Sarkozy med sin hållning , Francois Fillon med den katolska profilen kopplad till mer långtgående liberala förslag i ekonomiska frågor och Alain Juppé som stod för moderation och ett inslag av socialkonservatism.

Vi vet hur det slutade. Sarkozy slogs ut i första valomgången och Fillon besegrade klart Juppé i den andra och avgörande valomgången i primärvalet. Fillon drog fördel av att ha kunnat mobilisera sina stödtrupper bättre än sina konkurrenter. Det var pensionärerna och de värdekonservativa ute i landet som i första hand begav sig till vallokalerna.

Fillon körde i diket kort därefter genom skandalen med hustrun Penelope som fick motta lön under många år via skattemedel för ett arbete som hon inte kunde redovisa på ett trovärdigt sätt. Partiet stod utan ledare i presidentvalrörelsen men däremot bestod splittringen med tre rivaliserande falanger.

Det är egentligen närmast ett mirakel att Republikanerna klarat sig så hyggligt ur ett läge 2017 som var högst prekärt. Under Francois Baroins ledning finns ändå partiet kvar och möjligen – möjligen –  kan det samla ihop styrkorna igen när kritiken mot den sittande presidenten ökar. Kritik mot sittande president kommer med lagbundenhet  oavsett vem som sitter i Elyséepalatset.

För närvarande är situationen dock mer problematisk. En del av Republikanernas ledamöter i nationalförsamlingen har valt att markera avstånd från partiledningen genom att kalla sig de konstruktiva och förhålla sig öppna och välvilliga i förhållande till Macron och hans regering. Det är också osäkert om Republikanerna har ett tillräckligt dugligt politiskt program för att markera skillnad mot Macron. Mycket tyder på att Republikanerna får svårt att påtala att deras ekonomiska förslag gör skillnad och de kan också få svårt att manövrera mellan regeringens hårda tag mot terrorism och Le Pens ännu hårdare tag. Hur ska partiet kunna hitta en kil mellan dessa båda positioner som gör att tillräckligt många högerväljare ropar halleluja.

Republikanerna är söndrat organisatoriskt, lever vidare med sina olika fraktioner och har inte under oppositionsåren 2012-17 gjort hemläxan när det gäller att omformulera sitt politiska program till en ny verklighet. Macron har gjort det med sin nya rörelse. Häri ligger ett hot för Republikanerna att inte lyckas komma tillbaka som en tung politisk kraft i Frankrike. Hur valresultatet 2017 än tolkas står det klart att väljarna varit hårda i sina domar mot de två tidigare stora partierna; Socialistpartiet och Republikanerna. För båda dessa partier krävs det mycket ansträngning och nytänkande för att komma tillbaka. Det räcker inte bara med att hoppas på att Emmanuel Macron gör bort sig.