Mélenchon tar täten inom fransk opposition

• juli 5, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Premiärminister Édouard Philippe höll på tisdagen sitt introduktionstal till den franska nationalförsamlingen. Efter President Emmanuel Macrons tal till hela parlamentet i Versailles på måndagen, ett tal som var övergripande, principiellt och ideologiskt, formulerade Philippe regeringens konkreta planer för framtiden. Hans tal innehöll en konkret katalog på åtgärder men det mesta var ändå känt i förväg eller förutsägbart. En del var dessutom väldigt detaljinriktat som målet att inom kort tid höja priset på ett paket cigarretter till 10 euro. Intressant vara att fundera över vilka som satt som ledamöter i nationalförsamlingen och vilka partier eller grupper som utgjorde oppositionen.

Majoriteten utgörs i nationalförsamlingen av cirka 350 av de 577 platserna. Det är La République en Marche och dess stödparti MoDem. Republikanerna är i princip det största partiet men många av dem avstod från att rösta i den förtroendeomröstning som följde på Philippes tal. Inom Republikanerna finns också en grupp, de konstruktiva, som öppet sagt att de inte är i tydlig opposition utan snarare bedömer regeringen med positiva ögon utan att binda upp sig för att konsekvent stödja den.

Så vad återstår då? Socialistpartiet är också splittrat i synen på regeringen och på Macron. Ett antal ledamöter har i princip samma inställning som de konstruktiva inom Republikanerna. Andra socialister i nationalförsamlingen förklarar sig stå i opposition men den oppositionen är också förhållandevis mild. Ett förhållningssätt som präglas av attityden vänta och se. Det finns egentligen bara tre grupper – och de är små – som är konfrontativt oppositionella mot regeringen; Rörelsen La France insoumise under Jean-Luc Mélenchons ledning, kommunisterna och Nationella fronten med Marine Le Pen som nyinvald ledamot i nationalförsamlingen.

Jag såg Édouard Philippes tal igår på tv. Då och då svepte kameran över bänkarna där de förtroendevalda satt och ibland zoomade kameran in en eller annan viktig ledamot. Vid något tillfälle stannade kameran på en närbild av Marine Le Pen men upprepade gånger på Jean-Luc Mélenchon. Le Pen såg kritisk ut men utan att uttrycka starkare känslor. Mélenchon verkade bister, upprörd eller föraktfull  mot vad som sas från talarstolen. Han har en stark mimik. Ingen kan mäta sig med honom i förmågan att med ansiktet, och rösten också för den delen, uttrycka känslor som går fram till åhörare och tv-tittare. Frågan jag ställde mig denna eftermiddag i början av en ny mandatperiod var om inte den yttersta vänstern framöver kan bli den starka folkliga motkraften mot regeringen. Under tio år med Sarkozy och Hollande har Nationella fronten ständigt stärkt sin ställning och varit dominerande bland de som bäst uttryckt det folkliga missnöjet mot eliten. Nationella fronten har särskilt sedan Marine Le Pen tog över 2011 lyckats attackera ledningen i Paris både med ett ekonomiskt, populistiskt program och med sin immigrationspolitik.

Marine Le Pen såg trött och lite uppgiven ut och det är något i bettet som också försvagats i de tv-intervjuer hon gjort efter valen. Hon har sju kamrater med sig i nationalförsamlingen, fyra gånger fler ledamöter för FN jämfört med förra mandatperioden. Ändå verkar det som om lite av kraften gått ur rörelsen. Mélenchons rörelse har däremot stigit fram som den oförsonliga oppositionen. Han och hans grupp vägrade att närvara när Macron höll sitt tal i Versailles. Angreppen på den nya presidenten är oförsonliga. Bitvis buade gruppen också när Philippe höll sitt tal på tisdagen. Och Mélenchon säger öppet att han kommer att använda talarstolen i nationalförsamlingen till att samspela med ”folket”, med de människor som han förväntar sig ska opponera mot kommande regeringsförslag, inte minst inom arbetsrätten. Mélenchon räknar med en strid på gatan i höst, en hård strid som kommer att också kunna placera honom som den ledande oppositionspolitikern i Frankrike. Hans grupp i nationalförsamlingen består av sjutton ledamöter men med gatans hundratusentals upprörda människor anser han sig kunna ge sig själv det epitetet.

Fransk politik förändras nu. Macron bygger en ny form av politisk ledning. De stora partierna har försvagats och närmast inordnat sig i den nya majoriteten. Och så pekar mycket mot att de vänsterradikala blir starkare än de högerradikala.