Macron hoppas på stort stöd i nationalförsamlingen

• maj 29, 2017
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det är knappt fjorton dagar kvar till första omgången i det franska valet till nationalförsamlingen. Ett val som många ser framemot med stor spänning men som ändå lockar färre väljare till valurnorna än till presidentvalet. Med detta val hoppas den nyvalde presidenten Emmanuel Macron skaffa sig majoritet och det finns tydliga tecken på att han lyckas.

Valdeltagandet börjar bli en allvarlig fråga för den franska demokratin. Det gäller inte så mycket presidentvalet som valet till nationalförsamlingen. I senaste valet, 2012, låg siffran på 57 procent, oroande nära ett läge där fler än hälften av de röstberättigade avstår. Detta val är intressant ur flera aspekter och det kan möjligen öka intresset.

Allt fler tecken pekar på att Emmanuel Macrons rörelse som nu blivit partiet La République en Marche! stärker sin ställning och kan lyckas skaffa sig absolut majoritet i den nya nationalförsamlingen. Enligt opinionsundersökningarna har partiet lite över 30 procent och distanserar konkurrenterna med minst 10 procent. I ett valsystem med majoritetsval i två valomgångar i enmansvalkretsar blir ett parti som har visst försprång i opinionen gärna dominerande i folkförsamlingen. LRM som Macrons parti nu kallas har alltså förutsättningar att skaffa sig mer än femtio procent av platserna.

Det är samtidigt inte lätt att förutsäga hur den nya nationalförsamlingen kommer att vara sammansatt. Två partier, Nationella fronten och Republikanerna liksom den vänstersocialistiska rörelsen La France insoumise har visserligen alla tre opinionssiffror kring tjugo procent men frågan är om de ens kommer i närheten av antal platser i förhållande till andelen röster. Valanalytiker spår att La France insoumise och Nationella fronten i bästa fall kan få några tiotal platser var i nationalförsamlingen. Däremot bör Republikanerna få fler, hundrafemtio till två hundra av de 577 platserna. Republikanerna befinner sig mer i mitten av det traditionella politiska landskapet och kan då dra fördel av detta i en andra valomgång. Fler väljare sluter där upp kring en kandidat från LR om hen konkurrerar med exempelvis en kandidat från något av ytterlighetspartierna. För Socialistpartiets del är läget kritiskt. Dels är partiet splittrat, dels är opinionssiffrorna mycket svaga, kring 7 procent.

Nationella fronten fick två platser  i förra parlamentsvalet på ett resultat i första valomgången på närmare 14 procent. Med ett proportionellt val i en valomgång skulle partiet ha fått cirka 80 platser. Jean-Luc Mélenchons dåvarande rörelse Front de Gauche fick  tio platser grundat på ett väljarstöd på hälften av Nationella frontens röster. Enligt strikt proportionell matematik skulle den rörelsen ha fått 40 platser i nationalförsamlingen. Det är begripligt att både Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon förespråkar ett proportionellt valsystem.

Femte republikens konstitution gynnar starka regeringar och framförallt ett system där parlamentet ska ge förutsättningar att stödja den sittande presidenten. Allt tyder på att så sker också denna gång. Om inte Macron får absolut majoritet kan han ändå se ganska ljust på framtiden – åtminstone avseende läget i nationalförsamlingen. En rad kandidater inom Socialistpartiet och Republikanerna har sagt sig stödja Macron och inte vara en del av oppositionen mot honom. Det gäller tunga republikaner som främst tillhör den mer moderata falangen som haft Alain Juppé som sin företrädare. De kommer alltså att med välvilja se på presidentens och premiärministerns lagförslag. Samma sak med flera av de gamla ministrarna i Hollandes socialistregering som ställer upp i detta val. Det rör sig om namn som förra social- och hälsoministern Marisol Touraine och före detta arbetsmarknadsministern Myriam El Khomri.

Emmanuel Macron och hans premiärminister Edouard Philippe bör kunna se framemot ett valresultat, den 11 och 18 juni, som går deras väg. Oppositionen verkar bli numerärt ganska liten och mest bestå av republikaner som inte tänker ansluta sig till Macrons majoritet; förmodligen de flesta av de republikaner som vinner i sina valkretsar. Oppositionen kommer också att bestå av ett antal socialister, högst ett par tiotal ledamöter, och så förstås ledamöterna från La France insoumise och Nationella fronten.

En seger i valet i juni innebär inte lugn och ro. Det har vi lärt oss av att följa fransk inrikespolitik. Valen är en sak men gatan en annan. I väljarkåren representerar La France insoumise och  Nationella fronten ungefär hälften. De är röstmässigt starka, profilerade och särskilt för vänsterns del benägna till strejker och demonstrationer som kan välta den starkaste regering över ända. Alla tidigare profetior om en het vinter 2017-18 för den nyvalde presidenten gäller fortfarande oavsett utgången i valet till nationalförsamlingen. Och när som helst kan även ledamöterna vända sig bort från presidenten. Se på Francois Hollande. Han fick också majoritet i nationalförsamlingen 2012 men vad hjälpte det. Hans premiärminister Manuel Valls tvingades vid flera tillfällen använda den paragraf i konstitutionen som tillåter regeringen att driva igenom lagförslag utan omröstning. Fransk politik är och kommer alltid att präglas av stor dramatik.