Första maj splittrade vänstern i Frankrike

• maj 1, 2017
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Människor minns den första maj 2002. Det var också en dag mellan första och andra valomgången i presidentvalet. Den gången stod den avgörande striden mellan högerns Jacques Chirac och Nationella frontens Jean-Marie Le Pen. Det. blev en dag av massiv och totalt enad uppställning från hela vänstern, från kommunister till mitten. Denna vecka har gamla tv-bilder från demonstrationerna för femton år sedan  vevats om och om igen. Särskilt sekvensen med en femton år yngre Jean-Luc Mélenchon i bredbrättad hatt som upphetsat lovar heligt att nu gäller det att rösta på Chirac för att i den så kallade republikanska paktens namn stoppa högerextremismen.

Första maj 2017 blev något helt annat. De fackliga organisationerna ligger i djup söndring efter motsättningarna kring arbetsrättslagen, loi El Khomri, som antogs  förra året i nationalförsamlingen utan omröstning. Denna motsättning har nu fördjupats inför valet av presidentkandidater i den andra valomgången, Marine Le Pen och Emmanuel Macron. CGT, den fackliga organisation som alltid blockerar mot alla förändringar och sällan eller aldrig förhandlar med makten i regeringen, uppträdde vid Place de la République utan att ta ställning. för Macron. Några kvarter norrut i Paris samlades CFDT, den reformistiska grenen av fackföreningsrörelsen, och gav sitt stöd till Macron i syfte att hindra att Marine Le Pen segrar i valet.

Det kan vara svårt att förstå varför både den politiska  och den fackliga grenen av den radikalt samhällskritiska vänstern hårdnackat motsätter sig att stödja  Macron och därmed riskerar att släppa fram Marine Le Pen till presidentposten. Låt mig försöka ge några förklaringar:

Förra gången, 2002, var resultatet med Le Pen i andra valomgången en chock. Reaktionen var att stå upp för demokratin, för mänskliga rättigheter. Det var ett ställningstagande som då var lika självklart för en vänstersocialist som för någon annan demokrat,

Chirac var  en konservativ man med en traditionellt fransk syn på ekonomi. En man med ideologiska rottrådar tillbaka till de Gaulle. Statens roll och betydelse var oinskränkt. Visserligen var Chirac höger men han var det av känd fransk tappning. Han var en del av en känd fransk politisk familj som vänstern bekämpade men kunde i någon mening respektera.

De reformistiska vänstern – den del av Socialistpartiet som står i mitten eller mer till höger – har sedan 2002 tagit flera steg mot en mer socialdemokratisk och socialliberal position. Den gamla vänstern däremot står kvar. Hollandes fem år vid makten blev för en politiker som Mélenchon det slutliga beviset på att Socialistpartiet inte längre går att samarbeta med. För Mélenchon är Socialistpartiet en motståndare som måste bekämpas. Hollande inkarnerar en pragmatism och anpassning till en marknadsekonomisk värld som Mélenchon närmast känner avsmak för. Macron är Hollandes lärjunge förutom att han har bakgrund i bankvärlden och dessutom tenderat att vrida den reformistiska vänstern ännu några snäpp i liberal riktning. För en fransk vänstersocialist av traditionellt snitt som sätter klacken i backen är det av förklarliga skäl helt oacceptabelt och dessutom provocerande. Fransk politik är fylld av känslor och Mélenchon är en man som inte lägger band på sig i allmänhet.

Motståndet mot Macron för att han arbetat på Banque Rotschild har mycket stor betydelse. För den radikala vänstern i Frankrike som fortfarande kan samla minst en femtedel av väljarkåren är det en omöjlighet att en man eller kvinna med sådan bakgrund kan ha ett socialt engagemang och föreslå  reformer som gynnar vanliga arbetare och lägre tjänstemän. Samhället klyvs mellan arbetare och arbetsgivare, mellan löntagare och kapitalister. Ja, mellan dem som har utbildning och ägnar sig åt privat verksamhet och dem som arbetar inom den offentliga sektorn. Det är en fråga om klasskamp. Den ”sanna” vänstern misstror kapitalets företrädare så starkt att detta synsätt till och med förblindar blicken när den ska skärskåda vad en man som Macron står för. Hans politiska program blir aldrig en föremål för tolkning. Han är dömd på förhand som folkets fiende.

Mélenchon agerar samtidigt strategiskt. Han gör sannolikt bedömningen att han och hans rörelse La France insoumise i valet till nationalförsamlingen kan samla ett stort antal ledamöter. Han kan, hoppas han, bli det största vänsterblocket, större än Socialistpartiets och kanske också större än Macrons En Marche!. Varför ska han riskera att i detta skede öppet stödja Macron och göra det svårare att blockera honom i nästa skede när nationalförsamlingen samlas i  slutet av juni. Hans kalkyl är sannolikt att Macron ändå väljs till president  och därefter ägnar sig åt politiskt maktspel  med förhoppningen att kunna skaffa sig stor inflytande i  den nyvalda nationalförsamlingen.Jean-Luc Mélenchon ser sin sista chans att spela en avgörande personlig roll i det franska politiska livet, kanske kunna diktera villkoren för den nye presidenten. Även om den nya presidenten blir en kvinna och heter Marine Le Pen ska inte detta faktum hindra honom från att utöva sitt inflytande. Kanske hans makt till och med blir större om hon blir president.

Sannolikt är det strategiska argumentet det viktigaste men de ideologiska ställningstagandena är inte heller oviktiga. Det ska tilläggas att denna vänster förefaller  mer nationell och protektionistisk  än som varit fallet tidigare under 2000-talet. Försvaret för invandrares och flyktingars rättigheter finns självfallet kvar men tar inte samma plats i kampanjen som den gjorde i Mélenchons kampanj 2012. Det är den så kallade sociala frågan som står i den radikala vänsterns fokus, inte internationalism och kampen mot främlingsfientligheten. Det är uppenbart att huvudfienden för Marine Le Pen är Macron. Hur tänker Mélenchon om den saken?