Därför kan Le Pen vinna

• april 26, 2017
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Det verkar avgjort. Emmanuel Macron, en mittenkandidat som påstås flörta både med Republikanernas  och Socialistpartiets väljare för en bred samsyn, borde väl inte kunna förlora mot en extremist som rimligen inte en majoritet av fransmän vill se som president? Nu är inte Macrons seger kassaskåpssäker. Det finns som utomstående betraktare skäl att hoppas att tillräckligt många fransmän med gott omdöme i tid inser faran och går och röstar. Annars kan Frankrike uppleva en motsvarighet till utgången av presidentvalet i USA i november 2016.

Det föreligger vissa hot mot Macrons seger. Ett hot handlar om att många inte kommer att rösta eller röstar blankt i den andra valomgången den 7 maj. Det andra handlar om sakfrågorna. Marine Le Pen presenterar ett program som i dag förefaller rimligt för fler fransmän än för bara ett par år sedan.

Valdeltagandet i första valomgången i söndags var något lägre än vid tidigare motsvarande presidentval. I andra valomgången kan valdeltagandet bli ännu lägre. Kanske uppemot var tredje väljare kommer att stanna hemma eller rösta blankt. Det har betydelse för valutgången och gynnar Marine Le Pen. Hon har i sin bas en väljarkår som röstar på henne i varje läge.

Flera av de andra kandidaterna eller deras olika partiföreträdare har uttryckt sig suddigt eller visat öppet motstånd mot Emmanuel Macron. Jean-Luc Mélenchon lämnar öppet vad hans grupp La France insoumise säger i en omröstning som redovisas på fredag. Oavsett denna grupp förordar Macron eller att deras väljare ska rösta blankt kommer delar av denna rörelse att med stor säkerhet avstå. Väljarna som stödde Mélenchon uppgick till knappt 20 procent i den första valomgången. En viktig del av väljarkåren.

Republikanernas kandidat Francois Fillon har rekommenderat sina väljare att rösta på Macron. Partiets verkställande utskott har valt att uttala ett motstånd mot Le Pen och att stoppa henne men inte rekommenderat högerväljarna att rösta på Macron. De ville, säkert av taktiska skäl inför kommande parlamentsval, inte uttala ett positivt ord om Macron. Dessutom finns det ledare inom Republikanerna som uttalat att de stöder Le Pen.

Den fackliga världen är splittrad. Det reformistiska förbundet CFDT stöder öppet Macron medan det gamla kommunistförbundet CGT inte vill ta ställning men säger som Republikanerna (Stå emot Le Pen men inget stöd till Macron)

Det är uppenbart att det föreligger både till höger och vänster en stark kritik mot Macron. Hans ekonomiska politik beskrivs alltmer i vänsterkretsar som nyliberal vilket är helt orimligt. Däremot ger det understöd till Nationella fronten som inte missar ett enda tillfälle att förklara att hans ekonomiska politik är ett svek mot Frankrikes intressen och kallar honom för ”kapitalist”, ”globalist” och ”antipatriot”. Den konservativa högern använder i stort sett samma vokabulär som Marine Le Pen och Nationella fronten.

Osäkerheten kring valresultatet ökar genom detta krypskytte från vänster och höger.  Det bidrar onekligen till ett lägre valdeltagande. Många väljare från högern och den yttersta vänstern kan förväntas avstå från att rösta. Det är oerhört svårt för opinionsundersökarna att i dag bedöma hur det kommer att sluta siffermässigt. I dag är siffrorna 62-38 procent i Macrons favör men opinionsundersökarna gör inga framtidskalkyler. De utgår från hur läget är just nu.

Den andra faktorn som kan hota Macrons seger är den rent sakpolitiska eller snarare ideologiska. Det har sagts upprepade gånger att Macron och Le Pen är de kandidater som står längst från varandra. Liberal ekonomi mot statligt reglerad, det nationella mot det globala, det auktoritära mot de toleranta, det etniskt homogena mot det multikulturella. Alla andra partier har inslag av det politiska idégods som tillhör Frankrike: stark stat, politiken överordnad marknaden, mer av lagreglerad arbetsmarknad än förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, fasthållandet vid en nationell identitet och ett försvar för fransk republikanska värderingar som delvis står i konflikt med en öppen värld. En misstro mot det internationella finanskapitalet och ett starkt försvar för det franska näringslivet och att det ska styras av fransmän och ha som uttalat mål att gynna franska intressen. Macron bär inte på samma sätt som socialisterna och högern detta ideologiska arvegods från förr. Det gör honom sårbarare än någonsin en traditionell socialist som Francois Hollande före valet 2012 eller en traditionell konservativ som Fillon.

Detta betyder att i en upphetsad andra valomgång när Nationella fronten och kandidaten Marine Le Pen med alla medel försöker framställa Emmanuel Macron, inte som en ansvarstagande socialliberal utan som förrädare mot det patriotiskt sinnade Frankrike, kan delar av denna propaganda sippra ner i delar av folkdjupets hjärtan och påverka sinnena hos en del högst moderata väljare med goda avsikter.

Jag har lyssnat på längre intervjuer med Marine Le Pen och Emmanuel Macron efter den första valomgången i söndags. Marine Le Pen är på stark offensiv. Hennes argumentation är djupt demagogisk. Hon målar en karikatyrbild av Macron men hon gör det genom att frammana en oro som alltid finns hos delar av det franska folket. Rädslan över en invasion av utländskt storkapital och invandrare som genom terrordåd och allmänt brottsligt beteende hota ”vanliga fransmäns” vardag. Och en förhoppning om att staten skyddar medborgarna från dessa hot. Många av de väljare som till delar sympatiserar med Nationella frontens verklighetsbild på dessa tre viktiga områden, har vanligtvis röstat höger eller tillhört den radikalare delen av vänstern. Nu saknar de kandidater att rösta på. Högerflygeln av Republikanerna kan inte rösta på Macron. Han är  inte konservativ i värdefrågor och han är för starkt förknippad med ett globalt ekonomiskt tänkande. Mélenchons vänsterväljare avskyr förmodligen Macron lika mycket som Le Pen. Han är inte främlingsfientlig som Le Pen men han står för en liberal ekonomisk politik som är för dem mycket mer förhatlig än Le Pen som ju vill ta landet ut ur EU och attackerar storkapitalet.

Marion Maréchal Le Pen, systerdotter till Marine och ledaren för den värdekonservativa grenen av Nationella fronten, förklarade igår att hon var i total opposition mot Jean-Luc Mélenchon. Skulle hennes linje vara den dominerande inom Nationella Fronten skulle Nationella frontens presidentkandidat inte utgöra något som helst hot mot Emmanuel Macron. Hon skulle som presidentkandidat inte få en enda röst av de väljare som stött Jean-Luc Mélenchon. Hon hade visserligen fått lite fler röster från högerflygeln inom Republikanerna men det hade inte räckt. Nu är Marion Maréchal Le Pen inte ledare för Nationella fronten och hotet mot Macrons seger större.

Ytterligare en kommentar är värd att tas upp. Marine Le Pen har sedan maktövertagandet från sin far 2011 målmedvetet arbetat på att avdiabolisera partiet. Det är uppenbart i denna valrörelse att många fransmän i allmänhet och många inom tidningar, radio och tv i synnerhet uppfattar och beskriver Marine Le Pen som en kandidat bland andra. Tröskeln  har blivit lägre. Det blir allt mindre orimligt för en del fransmän att ta steget och rösta på henne. Det lilla kristdemokratiska partiets ledare, Christine Boutin, har nu deklarerat att hon stöder Marine Le Pen i den andra valomgången. Hon var minister i Sarkozys regering 2007-09 och är en konservativ republikan men har aldrig uppfattats som extremist. Det är ett tidens tecken att hon väljer Le Pen framför Macron. Hon har i en intervju sagt att hon främst gör sitt val för att stoppa Macron. Detta ställningstagande är väl om något ett bevis på att Marine Le Pens försök till avdiabolisering har rönt framgångar.