De första timmarna i Paris

• mars 19, 2017
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Jag tar taxi in från flygplatsen. Chauffören kör in från motorvägen vid Porte de la Chapelle. Vi fastnar i bilköer och runt om oss kretsar tiggare. Jag ser tälten som inhyser papperslösa som sökt sig till Paris trots att landet i princip inte tar emot  vare sig  flyktingar eller andra invandrargrupper. Då och då beslutar regeringen om att tältlägren ska rivas. Dagen därpå finns samma människor något kvarter bort med sina tält och i samma misär.

Vi rullar Rue de la Chapelle och Boulevard de Magenta söderut. Först är det slitet och nergånget var jag ser. Klisterlapparna på huskropparna annonserar om vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchons möte igår på Place de la Bastille. När vi kommer ner i nionde arrondissemanget ser jag istället en affisch för de högerextrema kandidaterna.

Valrörelsen är verkligen i gång, en dryg månad före valet. Nyhetssändningarna nu på kvällen är fyllda med rapporter från helgens valtal. Mélenchon talade igår för de människor i fattigdom som inte tänker låta sig kuvas, les insoumis som hans uttryck lyder. Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon talade i dag. Han angrep ”pengarnas kandidater” men menade främst Emmanuel Macron som blivit den främsta måltavlan för alla, från vänster till höger. Vänstern har drivit upp tonläget för att i ett förtvivlat sista försök få vänsterväljarna att sluta upp bakom dem och inte bakom Macron, den progressiva kandidaten som är både social och liberal.

Igår kom säkerhetsfrågan upp på allvar i valrörelsen när en misstänkt terrorist störde ordningen på motorvägen och sedan på Orlyflygplatsen, attackerade poliser och militärer och till slut blev skjuten av en av dessa militärer som arbetade på Orly. Studioreportern i nyheterna på tv ikväll intervjuade Macron och insinuerade att denne inte varit tillräckligt tydlig i försvaret av det nuvarande undantagstillståndet. Macron slog ifrån sig och försäkrade att han mycket väl skulle kunna behålla detta undantagstillstånd om han blev vald till president. En förordning om undantagstillstånd som gällt sedan novemberattentaten 2015 och som enligt beslut av President Holland ska gälla över valet. Undantaget har blivit regel och inte ens Macron kan tillåta sig att ifrågasätta rimligheten i denna ordning.

Så förflyter valrörelsen. Det räcker med några timmar i huvudstaden för att förstå. Hög arbetslöshet, låg tillväxt och en utbredd social misär som alla talar om men ingen förmår lösa.  Terrorbekämpningen som tvingar fram undantagslagar som inte ens polisen tror är effektiva men som kan växlas in mot röster i valet. Och alla andra förslag om hårdare tag som ger uppskattande reaktioner i stora delar av väljarkåren.

Hamon och Mélenchon har tillsammans en fjärdedel av väljarkåren men ingen av dem kan tänka sig att hoppa av för att vänstern ska kunna samlas kring en kandidat och på allvar utmana om presidentposten. Så istället höjer de båda rösten och låter parollerna vina i luften. Effektfullt för stunden men totalt meningslöst i ett perspektiv förbi valdagen.

Marine Le Pen däremot behöver inte säga så mycket. Saker och ting ordnar sig så bra för henne ändå. Hon skonas för det mesta i de andra kandidaternas valtal. Visst måste hon glädja sig över hur två vänsterkandidater med iver riktar det grova artilleriet mot  den kandidat som ändå är sprungen ur vänsterfamiljen och som för ett halvår sedan var ekonomiminister i den socialistiska regeringen. Hur Hamon och Mélenchon med sina angrepp gör Macrons position svagare i en andra valomgång mot Le Pen. Ingen av dem kommer att få chansen att möta Nationella frontens kandidat i den avgörande valomgången – hur mycket de än angriper Macron. I dag har Macron 26 procent och Hamon och Mélenchon 13 procent var av väljarsympatierna.

Det är inte utan att jag börjar bli bekymrad. Jag vet vad alla opinionsinstitut säger. Marine Le Pen får inte mer än 40 procent av rösterna i den andra valomgången. Macron är favoriten som kommer att få 60 procent och bli landets nästa president. Jo, så verkar det. Men hur många attacker tål han? När alla kandidater från Le Pen till Mélenchon utmålar honom som en girig kapitalist och en opålitlig globalist kan en utomstående iakttagare börja bli lätt orolig för konsekvenserna på valresultatet.

Det blir alltmer uppenbart att slaget om Frankrike står mellan det öppna och det slutna Frankrike. Jag tror fortfarande att det öppna samhället har fler anhängare än det slutna. Men varför attackeras Macron och inte Le Pen av Fillon, Mélenchon och Hamon? Varför skapas nidbilder av en socialliberal som om han vore en girig kapitalist? Och varför tog Republikanerna fram en teckning av Macron där han framställs som  ”kosmopolitisk jude” med hög hatt och krokig näsa? Ett skamlöst exempel på antisemitism som leder minnet till teckningarna i nazistpressen på 1930-talet men också ett lika skamlöst angrepp på en av de seriösa kandidaterna i ett demokratiskt val. Är det inte att leka med elden i ambitionen att ta andraplatsen ifrån Macron den 23 april och därmed skaffa sig biljetten till den andra valomgången? Det är bara att hoppas att väljarna är klokare än några av dess politiska  företrädare i denna valkampanj.