Socialistpartiet i svår identitetskris inför primärval, del 2

• januari 23, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Det blev som väntat Benoît Hamon och Manuel Valls som gick vidare till den andra omgången i det franska socialistpartiets primärval. Möjligen var Hamons förstaplacering en mindre överraskning och att han vann så pass klart. Han fick över 36 procent av rösterna mot 31 för Valls. Valresultatet blev en besvikelse för Arnaud Montebourg som inte nådde upp ens till 20 procent av rösterna och för Vincent Peillon, mittenkandidaten som mest trovärdigt kunde tala om samling av partiet. Peillon fick 6,5 procent. Tolkningen av resultatet leder till slutsatsen att partiet är i verklig kris. Vinner Hamon i andra valomgången, vilket är troligt sedan Montebourg rekommenderat sina väljare att rösta på honom nu på söndag, kommer partiet att vara chanslöst i det kommande presidentvalet. Tolkningen leder också till att partiet på sikt splittras i en höger- och en vänsterfalang där det kan bli svårt att hitta en gemensam linje för partiet.

Det är inget dramatiskt att ett parti i Frankrike går i graven. Tvärtom kan partier dö och återuppstå med annat namn och annat tilltal. Det har hänt förr. Personer spelar större roll än partier. I nuvarande läge ser vi tydliga drag av dödsryckningar i Socialistpartiet. Dels har partiet spruckit i två delar, en socialliberal och en socialistisk, som väl uttrycks i de respektive politiska program som Manuel Valls och Benoît Hamon står för. Och dels saknar partiet en idédiskussion och ett program som förenar dess medlemmar och sympatisörer.

Regeringsåren har verkligen påskyndat den processen. Hollande har fått skulden för detta men han har faktiskt försökt att anpassa sig och sin regering till dagens politiska situation och de reformer som måste genomföras. Manuel Valls har spelat rollen att driva en mer socialliberal politik med stöd till företagen för att öka tillväxten och skapa fler jobb. Regeringen har faktiskt också nått en förbättring i tillväxt och antal jobb jämfört med de första åren efter maktskiftet. Det finns dock en stark socialistisk kultur inom den franska vänstern. Den avskyr anpassning till marknadsekonomin och tar reflexmässigt avstånd från statligt stöd till arbetsgivarna. Denna vänster skyller Hollandes problem med den ekonomiska politiken uteslutande på hans anpassning mot mitten.

Socialistpartiets identitetskris kan beskrivas på två sätt. Den linje som Manuel Valls driver är inte en förnyelse av vänstern utan mer en anpassning av partiet till de strömningar som utgått från liberala och konservativa tankar och som fått fäste i den franska politiska tankevärlden.  Valls står för en mer repressiv hållning i fråga om terrorism och  företräder en linje i identitetsfrågan som närmar sig högerns. Hans ekonomiska politik är inspirerad av den borgerliga vänsterns. Social men också öppen för marknadsekonomiska lösningar. Valls och hans omgivnings politiska program är en anpassning mot mitten och höger. Hamon och Montebourg och många andra inom partiet ger staten och det offentliga den avgörande rollen för att förbättra de materiella villkoren för alla grupper som lever fattigt i landet. Denna grupp inom partiet formulerar på det sättet ett alternativ till högern och särskilt till dess presidentkandidat Francois Fillon som presenterat ett mer liberalt alternativ i ekonomiska frågor än högerpolitiker gjort tidigare. Tillräckligt många av vänsterväljarna vill hålla sig kvar vid tanken att politiken och inte marknadsekonomin ska lösa både fördelningsfrågorna mellan rika och fattiga och frågan om tillväxt och tillgång på jobb.

Hamon har ett ess i rockärmen som tilltalar särskilt många unga. Han har också skaffat sig en miljöprofil som attraherar och som självfallet också är i takt med tiden och nödvändig i ett land med kvardröjande drömmar om industrier och energiproducerande kärnkraftverk. Hamons gröna program var sannolikt avgörande för att han och inte Montebourg möter Valls i den andra valomgången.

Problemet med Hamon och Montebourg och hela den socialistiska delen av Socialistpartiet är att väljarkåren trots allt i större utsträckning går mot ett mer liberalt synsätt. Emmanuel Macron är nu mannen som fångar upp stora delar av den unga medelklassen som röstat vänster men inte tror på Hamons ekosocialism och ofinansierade löfte om medborgarlön. Hamon har sina väljare och tillsammans med vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon kan de båda säkert fånga in uppemot 20 procent av väljarkåren i det kommande presidentvalet. Nu kommer de sannolikt inte att enas om en kandidat. Varken Mélenchon eller Hamon drar sig tillbaka till förmån för den andre. Därför blir de chanslösa att nå en andra valomgång,

Socialistpartiets väljare i primärvalet har sannolikt gjort ett ideologiskt val och inte ett strategiskt. Dessa väljare har. genom att välja Hamon talat om för partiledningen att PS ska söka sig till rötterna i en klassisk socialism men med en stark grön profil. Om fler röstat på Valls hade signalen varit att partiet borde ta upp kampen om presidentskapet i april och maj. Förmodligen tror inte heller Socialistpartiets väljare att det under några omständigheter är möjligt att gå till en andra valomgång. Opinionsundersökningarna visar också att partiets kandidat hamnar på femte plats efter Fillon, Le Pen, Macron och Mélenchon. Det gäller särskilt om Hamon blir vald på söndag men även om Valls blir det.

Socialistpartiets splittring i två delar har blivit än tydligare genom detta primärval. Det är svårt att se hur sprickan ska kunna försvinna. Det är en tidsfråga innan Emmanuel Macron kan hälsa rader av socialistpolitiker välkomna till sin rörelse En Marche!. Flera från Socialistpartiet har redan anslutit sig och fler lär följa om Hamon vinner på söndag. En av regeringens mest framträdande ministrar och tidigare presidentkandidat, Ségolène Royal, har redan mer än antytt att hon gillar Macron och hans politik.

Macron kan mycket väl forma en ny socialliberal vänster. Då kommer definitivt PS att ligga i dödsryckningarna eller samlas kring den vänster som Hamon och Montebourg representerar. Och den utvecklingen kan gå snabbt, kanske redan i samband med presidentvalet.