Nu börjar utvärderingarna av Hollandes presidentår

• januari 8, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Vi kommer att vänta rader av böcker som beskriver Hollandes år vid makten. Några har redan publicerats. Den mest spektakulära skrevs av två journalister vid den ansedda dagstidningen Le Monde, Gérard Davet och Fabrice Lhomme med titeln ”Ce que ne devrait pas dire un président” (Detta borde inte en president säga). Nu kommer en annan, mer lågmäld men mer analyserande, av före rådgivaren vid Elyséepalatset, Aquilino Morelle.

Davet och Lhomme fick tillåtelse av presidenten att genomföra en rad intervjuer under hela dennes presidentperiod fram till början av 2016. På hösten förra året kom så boken, en tjock lunta med citat som sannolikt helt korrekt återgivits från band vid alla dessa tillfällen när journalisterna satt mittemot presidenten i Elyséepalatset med sin bandspelare emellan sig och honom. Presidenten hade säkerligen tänkt sig en kronologisk presentation där journalisterna välvilligt skulle låta honom reflektera kring händelser under mandatperioden. Det blev en annan disposition. Citaten grupperades efter ämne och lyfte fram en president som ofta bluddrade eller pratade bredvid munnen. Citaten visade en statschef som hade svårt att undvika personliga påhopp på motståndare men även på företrädare för samma parti som han själv. Boken visade en president som brast i värdighet och bitvis saknade omdöme.

Det sägs att boken fick Manuel Valls att definitivt bestämma sig för att tvinga Hollande att inte kandidera för omval. Valls sa även offentligt att boken visade på påtagliga och irreparabla brister hos landets president. Det är förmodligen också reaktionerna på boken i de egna leden som fick Hollande att slutligen bestämma sig för att inte söka omval.

Aquilino Morelles bok om åren som politisk rådgivare till Hollande (2012-14) är en annan typ av bok. Morelle som tvingades säga upp sig på grund av tveksamt samarbete med läkemedelsbranschen under åren i Elyséepalatset gör en analys av Hollandes brister som president. Kort uttryckt ville inte Hollande regera. Han gömde sig tidigt och hans eget uttryck ”den normala presidenten” blev till en ursäkt för att undvika att fatta stora och avgörande beslut.

Morelle ger exempel. Redan vid första G8-mötet efter makttillträdet gav Obama sitt stöd till att Hollande skulle ta ledningen för en ny politik i Europa. De sydeuropeiska länderna som pressats av Tysklands åtstramningspolitik genom EU hoppades på Hollande. Men den senare vek av och anpassade sig till Merkel istället.

Morelle menar också att Hollande allmänt svek sina löften från valrörelsen, från det berömda talet i Bourget utanför Paris tre månader före presidentvalet. Då framstod han som en samlande figur för vänstern och en förnyare i Europa. Han visade aldrig att han ville uppfylla de löftena och svek även vänstern i Frankrike.

Aquilino Morelle har självfallet sina skäl att angripa sin tidigare chef. Författaren till den över fyrahundra sidor tjocka boken  L´Abdication, på förlaget Grasset tvingades sluta och dessutom har han aldrig dolt sin sympati för en av Hollandes motståndare inom regeringen, Arnaud Montebourg, Det hindrar inte att bilden av Hollande som en svag och vacklande politiker förstärks. Han har aldrig riktigt under sin långa politiska karriär stigit fram och tagit ledningen. Aldrig pekat ut färdriktningen och gått i täten. Hans karriär har istället präglats av försiktig anpassning i ambitionen att alltid befinna sig i mitten. I mitten av partiet, där han var generalsekreterare i tio år, och som president i en ambition att även där komma i mitten. Det finns anledning att fråga sig om han någonsin haft en egen övertygelse eller om hela hans politiska ambition varit strävan att uppnå mittpunkten och regera därifrån, oavsett innehåll i sakfrågorna.

Socialist, socialdemokrat eller socialliberal. Det är kanske ointressant att spekulera i Hollandes åskådning eller var och när och hur han förändrade sina uppfattningar. Det räcker med att kalla honom Mannen i mitten. Det behöver inte alltid leda fel. Hans politiska testamente kommer inte att bli dåligt när de politiska analytikerna fått några år på sig att analysera hans mandatperiod. Den som gör lite gör inte heller så många fel. Tillsammans med sin regering har han undvikit svåra utrikespolitiska kriser, hanterat den islamistiska terrorn med en dos klokskap och välfärden har räddats samtidigt som ekonomin möjligen är mer i balans än vid tillträdet 2012.

Ett svar ger biografierna redan om Hollande vid makten. Han har varit och är – han sitter trots allt kvar till maj i år – den blekaste presidenten under femte republikens tid, det vill säga från 1958. En man utan starka övertygelser, utan stora ambitioner och tyvärr inte heller en man med förmågan att tjusa och engagera ett folk. En medelmåtta, alltid med kompassnålen riktad mot mittpunkten.