Manuel Valls vill bli nästa president

• december 6, 2016
• Tomas Lindbom
• 1 comment

I dag lämnar Manuel Valls sin funktion som premiärminister och blir en av kandidaterna i Socialistpartiets primärval för att om möjligt väljas till partiets presidentkandidat inför valet i april och maj nästa år. En svår uppgift. Valls kan inte luta sig mot åren som premiärminister eftersom den rollen solkats av närheten till den impopuläre presidenten Francois Hollande. Han måste klara sig på egen hand och tvärtom visa att han är vänsterns man och har de franska vänsterväljarnas förtroende. En svår uppgift men inte omöjlig.

Manuel Valls är otvetydigt en stark politiker.Han lyfter sig över mängden genom att vara tydlig, modig och driven av stark lidelse för makt. Det är inga dåliga egenskaper. Han är också temperamentsfull. Det skärper ytterligare hans image i väljarkretsar. Om Valls tycker alla. Bra eller dåligt. Alla har en åsikt.

Valls har varit borgmästare i sin hemstad Évry under åren 2001-12. En period som får anses framgångsrik i en förortskommun utanför Paris där de sociala problemen bitvis varit svåra. Han tvekar aldrig att fatta impopulära beslut. Han är inte minst tydlig i att ställa krav på medborgarna. För honom är de republikanska värderingarna heliga. Sekularismen är helig. Religionen har sin roll i det privata. Han försvarar de franska värderingarna och accepterar inte självständiga kommuniteter. Muslimerna ska inordnas i det franska samhället med dess traditionella grundvärderingar.

I rådande opinionsläge har han en given väljarbas inom vänstern. Lika många, minst av vänsterväljarna, tar avstånd från hans mer auktoritära lösningar på krisen kring terrorism med undantagslagar och en tendens att föredra assimilering av invandrare snarare än integration. Hans position gör det svårare för honom att ena vänstern. Hollande har en motsatt hållning. Det eviga kompromissandes. Men han har ju sannerligen inte heller lyckats ena vänstern.

Striden om segern i socialisternas primärval är helt öppen i dag. Mycket kan hända men sannolikt kommer slutstriden att stå mellan Valls och Arnaud Montebourg som klyver och splittrar sitt parti lika mycket men utifrån en position längre till vänster. Han förordar mer av statliga centralism, mindre reformer för att lösa upp en statisk fransk arbetslagstiftning och mer av nationalistiskt tänkande på det ekonomiska området.

Valls ersätts nu som premiärminister av Bernard Cazeneuve som hittills varit inrikesminister och haft ansvaret för terroristfrågorna i regeringen. Han anses som en duglig politiker. En man som talar tyst och utan åthävor. Det var ett försiktigt val av Hollande att utse honom till premiärminister. Den regering som Cazeneuve nu kommer att leda får anses som mer av en expeditionsministär. Inga nya reformer före valet. Dess roll blir att hantera eventuella nya hot mot staten som nya terrordåd. Det kan vara lugnande att då ha Cazeneuve som premiärminister.

Hollande hade kunnat ge sig själv en starkare och mer framtidsinriktad profil genom att utse en kvinna. Ett bra val hade kunnat vara utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem eller socialministern Marisol Touraine. Men den äldre generationen av manliga franska politiker har märkvärdigt svårt att utse kvinnor till de riktigt tunga posterna. En gång i historien har en kvinna haft rollen som premiärminister. Det var Edith Cresson som utnämndes av Francois Mitterrand. Men hon höll inte länge för trycket utan plockades bort redan efter tio månader. Det hände för tjugofem år sedan. Sedan dess har männen dominerat i fransk politik. Trots den nuvarande regeln om total jämställdhet i antal ministrar är det helt uppenbart att det är männen som har de tunga posterna.

Manuel Valls kommer att nu se till att profilera sig som – Manuel Valls. Han kommer att söka ena vänstern inför primärvalet i januari. Vinner han det kommer han att positionera sig i den politiska mitten för att mot alla odds ta sig vidare till en andra valomgång i presidentvalet. Vägen dit är lång och törnbeströdd. Helt omöjligt är det ändå inte att han går långt. Och blir han inte president 2017  kommer han helt säkert att göra ett nytt försök 2022. Möjligen då med bättre förutsättningar.