Höst och mörker i Paris – även i politiken

• november 3, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

Klockan har ställts tillbaka en timme även i Frankrike och hösten har definitivt gjort entré, åtminstone i de norra delarna av landet. Min dotter ringde från Cannes häromdagen och berättade att hon satt och solade på stranden i badkläder. I Paris sjunker temperaturen och människor gör sig beredda på mer regn och blåst och mörker på väg till och från jobbet i trånga tunnelbane- och pendeltågsvagnar. Det som kan vitalisera är att gå in på en bar och beställa ett glas beaujolais nouveau eller betrakta politikerna på tv. De är i många fransmäns ögon inte bara motbjudande utan också roande i sina karaktärer. Det politiska skådespelet inför presidentvalet i april och maj och valet till nationalförsamlingen i juni har nu på allvar kommit igång.

En utomståendes, utlännings, blick konstaterar att förnyelsen av det stora partierna går påfallande långsamt. Nygamla kandidater slåss om makten och anpassar sina uttalanden efter vad de förväntar att merparten av väljarna vill höra. Och samtidigt misstänker många att andelen soffliggare på valdagarna nästa år kommer att öka. Det är inte bröd som politikerna ger utan i bästa fall barkbröd.

Les Républicains som är det stora högerpartiet ligger nu i slutspurten av valrörelsen inför primärvalen mot slutet av månaden. Sju kandidater, varav en kvinna, reser runt i landet och håller tal, debatterar med varandra och får mycket utrymme i media. Alain Juppé, den gamle mannen som var premiärminister på 1990-talet och urikesminister under Sarkozys sista år som president är i täten i alla undersökningar. Nicolas Sarkozy, mer känd utomlands och mer karismatisk genom sin explosiva personlighet kommer en bra bit efter. De andra kandidaterna hoppas mer på att få ministerposter i den regering som de hoppas att – troligen Alain Juppé – ska bilda i vår.

Alain Juppé är född 1945 så det går inte att tala om förnyelse i strikt åldersmässig mening. Han försöker inte heller verka nydanande utan mer samlande. Han tror framförallt att han kommer att nå framgång när hela väljarkåren ska säga sitt i april och inte som nu i primärvalet enbart högerväljarna. Vänsterns kris är så monumental att många av dess väljare hoppas på Alain Juppé som det mindre onda. En konservativ äldre politiker blir alltså ett slags hopp för vänstern. Det gäller att hindra Sarkozy och Marine Le Pen. Längre sträcker sig inte ambitionerna.

Francois Hollande ligger kvar på rekordlåga opinionssiffror, kring femton procent som anser att han är acceptabel eller bra. Det är förstås långt ifrån acceptabla siffror och han sviks nu av de flesta inom vänstern, inte bara den röda vänstern, de gröna utan även av sina egna i Socialistpartiet. Manuel Valls, premiärministern, gör nu uttalanden där han distanserar sig från sin president. Politiska bedömare i Paris menar att han förbereder sig för att kandidera som president nästa år. Han räknar med att Hollande är så svag att han kommer att få partiet med sig. Han tycks också tro att han uppnår ett så pass bra resultat i presidentvalet – med det menas en tredjeplats i första valomgången – att han kan lägga grunden för ett maktövertagande 2022 eller 2027.

Vänstern har inte på många år varit i en så kritisk situation. Total upplösning internt och svagt folkligt stöd. Det är naturligtvis smärtsamt att säga men nationalisterna till höger, Nationella fronten med sin muslimfientliga retorik och politik har lagt beslag på en stor del av det folkliga Frankrikes röster. Inget pekar på att bilden ändras fram till valet. Marine Le Pen kommer sannolikt att ta en av de två förstaplatserna i den första valomgången och går då till en andra valomgång där hon sannolikt möter Alain Juppé och förlorar mot honom. Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon med stöd av radikala gröna och den traditionella vänstern, säkert också en del av Socialistpartiets vänsterflygel,  kommer att ta en tredje eller fjärdeplats i konkurrens med Socialistpartiets huvudkandidat; Francois Hollande, Manuel Valls eller en mer vänsterorienterad Arnaud Montebourg.

Jag har skrivit på denna blogg om Emmanuel Macron, ekonomiminister fram till för några månader sedan. Han står för en viss förnyelse. Han är vänster men tydligt socialliberal och har ett program för förnyelse av näringslivet i Frankrike. Denna främmande fågel har mycket att komma med i ett stelnat, byråkratiskt land men just hans förnyelseprogram skrämmer fortfarande, särskilt dem som lever i små eller närmast prekära ekonomiska omständigheter.

Mörkret kommer inte bara från naturen utan också från politiken. Vi lär få en valrörelse med nästan samma politiker som förra gången det begav sig, 2012. Vi kommer att höra samma argument och känna samma leda vid bristen på radikalitet i debatterna och förslagen. Det enda som händer är att landet hela tiden tar steg för steg ut mot höger, ut mot främlingsfientlighet, mot mer repression gentemot läget i svåra förorter och i hanterandet av kulturkrockar i samhället. Och en alltmer tydlig nationalism i förhållande till EU och till ekonomisk utveckling. Antiliberalismen stärks på alla fronter och det är knappast en lyckad utveckling.