Inget primärval för Macron

• oktober 16, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

En kandidat är partilös i denna valrörelse som leder fram till presidentvalet i april och maj nästa år.   Emmanuel Macron satt i socialistregeringen i två år, 2014-16, men var och är inte medlem av något parti. Nu leder han sin egen rörelse En Marche! som enligt obekräftade uppgifter nått upp till 100 000 medlemmar, mer än hela Socialistpartiets medlemskader. Macron är en man att ta på allvar. Han kan, kanske inte nästa år men möjligen i senare val, skaka om det franska politiska partilivet och visa på en ny väg till makten.

Emmanuel Macaron var okänd för den stora allmänheten när han utsågs till ekonomiminister 2014. Han hade gjort karriär som hög statstjänsteman efter att ha gått de främsta elitskolorna. Han hoppade över till bankvärlden och gjorde sig dessutom under dessa få år på Banque Rotschild till ekonomiskt oberoende. Francois Hollande tog in honom i Elyséepalatset 2012 för att bygga den ekonomiska politiken efter segervalet. Som ekonomiminister blev han snabbt uppmärksammad och uppskattad av många fransmän. En frisk fläkt som ville modernisera vissa lagar för att stimulera ekonomin. Det rådde ingen tvekan om att Macron passade väl in i Hollandes och Manuel Valls linje att avreglera arbetsrätten och liberalisera ekonomin.

Samtidigt fick Macron fiender. Högern kunde möjligen uppskatta en del av hans liberala reformförslag men måste av partipolitiska skäl avvisa honom. Framförallt kom kritiken från vänster. Macron blev snabbt ett rött skynke för den hårdföra vänstern. Så småningom blev han också illa uppskattad av personer som delade hans åsikter, till exempel Manuel Valls, men som såg honom som en konkurrent om makten.

Macron startade sin rörelse En Marche! för ett halvår sedan. Rörelsen är ungdomlig, främst präglad av den urbana medelklassens vilja att förändra Frankrike. Den har en profil skapad av Macrons idéer om att satsa hårt på ny teknologi, på kunskapssamhällets utveckling, på småföretagsamhet och på viljan att modernisera Frankrike och öppna det mot Europa och hela västvärlden. Visst låter det liberalt och det står i kontrast mot det mesta i det franska samhället av idag.

Frankrike är konservativt även om konservatismen ser olika ut hos en exkommunist i fackföreningen CGT och hos en så kallad suveränist på högerkanten; en politiker eller väljare som försvarar en klassisk, katolsk och nationell identitet. Mellan alla dessa konservativa grupper växer ändå förväntningarna på ett modernare och öppnare Frankrike. Det finns inom delar av Socialistpartiet, hos vissa högerpolitiker. som den enda kvinnliga kandidaten i primärvalet hos Les Républicains (högern), nämligen Natalie Kosciusko-Morizet. Den som mest inkarnerar denna ungdomliga vilja till förnyelse är den 38-årige Emmanuel Macron.

Macron är inte bara liberal. Han är också social och han tvekar inte att tala om att hans rötter är till vänster i politiken. Han formulerar en hållning som i Frankrike inte har fått plats inom vänstern. Han är generös i frågor om migration, kritisk till undantagslagarna efter 13 november-attentaten. Han har inte den vanliga högerns hierarkiska perspektiv på de sociala frågorna.

Det finns flera frågetecken kring Macron. Det första är om han kan bli en allvarlig presidentkandidat utan stöd ifrån höger eller vänster och ifrån ett parti. Hittills har detta inte varit möjligt för någon oberoende kandidat i de olika presidentvalen som förekommit under den femte republiken. Det som talar för att han kan lyckas är den moderna kommunikationen. En Marche! arbetar med de sociala medierna på ett sätt som inte fungerar i de gamla partistrukturerna. Socialister och Les Républicains har samma datorer och programvara som En Marche! men har inte samma människor och förmodligen inte lika entusiastiska valarbetare som de yngre aktiva inom En Marche! Framförallt tänker de aktiva i En Marche! digitalt och interaktivt på ett sätt som de stelnade partiapparaterna i de andra partierna inte klarar av. De gamla partierna har använt megafonen sedan sent 1800-tal och det är svårt att inte också fortsätta att använda även nya medier som megafoner.

Det andra frågetecknet handlar om hans brist på politisk erfarenhet. Han har aldrig valts till någon politisk post. Han har heller inte särskilt många politiker inom sin krets. Han agerar som en libero i den politiska världen, stödd av vanliga medborgare som drömmer om ett modernare Frankrike. Frågan är om han kan gå hela vägen med detta handikapp av att vara novis inom politiken.

Ett tredje och än större frågetecken är om franska väljarna i tillräckligt stor utsträckning stöder en modernisering av sitt land. De är missnöjda med politikerna. De klagar på både socialisterna och på högern. Samtidigt finns konservatismen kvar. Marine Le Pens budskap lockar väldigt många. Hon attackerar den impopulära eliten med argument hämtade från den konservatism som finns både till höger och vänster. Hon kräver tullmurar och ett utträde ur EU och hon attackerar storfinansen. Det. tilltalar många tidigare vänsterväljare. Hon är samtidigt konservativ i många sociala frågor. På det sättet når hon katolska väljare och andra med högerpreferenser. En stor del franska väljare håller också fast vid de gamla partierna. Macron kommer att få svårt att dra till sig så många väljare att han kommer till en andra valomgång i presidentvalet. Allt pekar på en hedersam tredje eller fjärdeplats. Men han kan inte locka miljoner konservativa väljare som lockas av vänstern, den konservativa högern och Nationella fronten. Han skulle behöva en del av deras röster för att lyckas.

Emmanuel Macron vitaliserar utan tvekan den franska politiska debatten. Nu är emellertid Frankrike som ett gammalt atlantfartyg som omöjligt går att vrida i en annan kurs på kort tid. Med denna metafor kan man säga att det franska skeppet har en kapten som inte vill byta kurs. Skeppet har passagerare som högljutt protesterar mot kaptenens val av färdriktning men samtidigt hindrar varje ny kapten som vill vrida skeppet in på en ny kurs.

Macron vill bli president men han lär inte lyckas med det. Inte den här gången i alla fall. Däremot kommer hans tal och debattinlägg att öka trycket på de andra politikerna. Delar av den begåvade urbana medelklassen som röstar med fötterna och lämnar landet är också en signal för de andra politikerna att anpassa sig och styra om kursen lite grand. Macron spelar uppenbarligen redan en viktig roll i fransk politik.