Macron fransk presidentkandidat i vardande

• augusti 31, 2016
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Emmanuel Macron är det nya stjärnskottet i fransk politik. De borde produceras oftare med tanke på politikens viktiga roll i landet men på senare år har det varit trögt. Alain Juppé är över 70 år innan ens valkampanjen startat på allvar men är ändå storfavorit till presidentposten. Sarkozy har passerat de 60. Elyséepalatsets generalsekreterare borde kanske investera i en käpp av guld  för sina kommande innehavare av landets högsta ämbete. En man är i alla fall ung och vig, ännu inte 40 år och hans namn är Emmanuel Macron. Han vill absolut bli president.

Som trogna läsare av min blogg kunnat konstatera är Socialistpartiet i upplösning. En viktig orsak är att Francois Hollande på ett närmast mirakulöst sätt lyckats göra sig ovän med hela vänstern, stött ifrån sig högern, inte kunnat bilda allians med de centerpolitiker som trots allt finns i politiken. Och nu kan se hur den ena efter den andra inom regeringen lämnar eller förtalar honom off the record med journalisterna som regelbundet bevakar fransk politik.

Emmanuel Macron togs in i regeringen som ekonomiminister 2014 för att tydligare markera den sväng i socialliberal riktning som egentligen togs redan 2012 men blev tydligare när Manuel Valls blev premiärminister i mars 2014. Emmanuel Macron märkte snabbt att hans popularitetssiffror steg i höjden. Det här var en ung kraftfull dynamisk person många fransmän väntat på. Vänster men inte socialist. Självklart marknadsliberal. Avståndstagande från de nationalistiska tongångar som delar av högern stämde in i. En modern person som skulle kunna öppna Frankrike mot framtiden. Många både inom vänstern och högern gladdes av hans entré i politiken. Många uppskattade också att han var relativt oskadad av det politiskt-taktiska spelet.

Inom delar av vänstern blev han snabbt en av huvudfienderna. I takt med att vänsterflygeln skärpte tonen mot Hollande och Valls kom också Macron att attackeras. Han blev så småningom en omstridd minister. Hos vänstern för sina åsikter. Hos Valls för att han konkurrerade med denne om populariteten hos den moderata vänstern och landets mittenväljare. Valls drömde och drömmer fortfarande om att bli president. Nu hotas han på sin egen planhalva av Macron.

Macron startade tidigare i år en rörelse kallad En marche! (På väg). Observera att Macrons initialer överensstämmer med En marche! Det är en rörelse, inte ett parti. Den består redan efter ett halvår av 50 000 anslutna, ungefär lika många som hela Socialistpartiets medlemskår. Men en rörelse av entusiastiska människor som tror på framtiden och har hopp om att vara med och påverka den. En grupp av medlemmar som använder sociala medier för att påverka. Dessa företrädesvis unga människor är män och kvinnor och med olika etnisk bakgrund. Du får däremot leta efter industriarbetare, ekonomiassistenter i småstädernas kommunkontor eller förskollärare. Det finns en övervikt av entreprenörer och välutbildade och av folk som bor i städer.

En marche speglar på sätt och vis den stora konflikten i Frankrike. Mellan de människor som tror på framtiden och dem som vill bevara det gamla samhället. En marche lockar medlemmar med framtidshopp och framtidsvilja och de kommer både från vänster och höger. De vänder sig också mot de företeelser som är konservativa i landet. En marche är lika främmande för fackliga organisationer som blockerar varje förändring av arbetsrätten som konservativa katoliker som inte kan tänka sig samkönade äktenskap och som kämpar frenetiskt för att samhället inte ska bli präglat av muslimsk invandring eller att arabiska ska hamna på skolschemat.

Macron står alltså för en intressant ny hållning i fransk politik. En del vill placera honom på en höger-vänsterskala och påstå att han är en ny Valéry Giscard d´Estaing eller en ny Michel Rocard, andlig fader till den andra vänstern som påminner om skandinavisk socialdemokrati. Enligt min mening är det en förlegad tolkning. Macron är mannen för den moderna liberala storstadsmänniskan som återfinns lika naturligt bland  kunskapsföretagen i Paris, i sociala småföretag i Stockholm eller bland unga feministiska entrprenörer i San Francisco. Det är alla de som också tjänar på att länder inte sluter sig inom sig själva ekonomiskt och kulturellt.

Frankrikes vanliga befolkning är mer konservativ än många andra västländers. Det finns nog hos en hel del fransmän en dröm om att en politiker som Macron ska väcka dem ur deras slummer och öppna världen. När han dyker upp på den politiska stjärnhimlen är det lockande att ge honom sin röst i en opinionsmätning. Samtidigt är rädslan stor för vad han faktiskt står för som person. Frågan som fransmännen kommer att ställa sig är: Gynnar han mina kortsiktiga intressen? Jag tror svaret till slut blir nej. Frankrike kommer inte att välja Macron till president. Det hade varit fascinerande att följa ett land som skulle styras av en ,man med verkliga visioner om en ny tid. Jag tror vi kommer att få fortsätta med de åldrande ledarna från förr. Ingen inom vänstern har en chans  2017. Varför då inte Juppé? Jag ser honom redan med guldkäppen som stöd ta några stapplande steg mot 2022. Och efter följer ett folk som fortsatt är missnöjt, bråkar och strejkar men föredrar att sluta sig inåt.