Ideologisk klyfta kring arbetsrätten

• juni 1, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

Varför blir det så stora konflikter kring arbetsrätten, frågar sig säkert många svenskar och andra som inte lever i Frankrike. Svaret är inte givet, förstås, men här är tre förklaringar: en fransk tradition att göra revolter, en dualistisk syn på världen, eliten mot folket, och olika syn på hur samhället ska formas.

Den franska revolutionen 1789 lever kvar i människornas föreställning om hur sociala och politiska problem kan lösas. Frankrike är ett demokratiskt land men många fransmän lutar också åt tanken att extraordinära åtgärder måste kunna sättas in om en kris blir för omfattande. Det gäller både delar av eliten som till exempel sökte efter General de Gaulle för att lösa den koloniala krisen med Algeriet på 50-talet och det revolutionärt sinnade folket som är öppna för starka utomparlamentariska påtryckningar för att få till stånd ökad social och ekonomisk rättvisa.

Dualismen, spänningen mellan två poler, karakteriserar i hög grad fransk politik. Antingen är en medborgare för eller emot. Antingen är han en del av makten eller det underordnade folket. Antingen höger eller vänster. Det gäller långtifrån alla medborgare och jag vågar påstå att denna starka dualism minskar i betydelse. Även Frankrike liberaliseras och individualiseras. Ändå tänker fransmän mer i sociala klasser som har motstridiga intressen.

Frankrike har en röststark traditionell vänster som hävdar intressen som går stick i stäv med den liberalt orienterade syn på ekonomi och arbetsmarknad som gäller i stort sett alla västeuropeiska länder. Den traditionella franska vänstern försvarar lagen mot förhandlingar när det gäller arbetsmarknadsfrågorna. Arbetsrättslagen är en tegelsten med en myriad av regler för hur kriser på arbetsmarknaden ska tolkas. Detta regelverk vill vänstern behålla. Kampen mot regeringen och arbetsgivarna handlar i mycket om detta. Vänstern tror att förhandlingar med arbetsgivarna utan dessa lagar och förordningar ger arbetstagarna sämre utdelning.

Den traditionella vänstern tror också på toppstyrning precis som det franska samhället fungerat i sekler. När beslut fattas på lägre nivå hotas de rättigheter som arbetarklassen tillskansat sig under 1900-talet. De fackliga organisationerna är också svaga på basplanet och förlorar säkert på att beslutsfattandet delegeras till lokal nivå.

Socialistpartiet börjar svänga. Regeringen har definitivt övergivit de klassiska socialistiska positionerna. Bland dess medlemmar och sympatisörer är bilden mer komplicerad men eftersom Socialistpartiet blir alltmer ett medelklassparti försvinner även här stödet för den gamla linjen. Verkligheten spelar också roll. Den mest traditionella fackliga organisationen, CGT, har sin styrka i statliga och privata företag med äldre struktur som i stora industrier. Därför är CGT mer angeläget att försvara en äldre modell av ordning på arbetsmarknaden.

Nu har CGT proklamerat en strejk utan definierat slutdatum. Den sätter igång i dag och berör främst de sektorer där CGT är starkt;   transportområdet. Nu blir det en period av strejker på tåg och flyg. I vanlig ordning blockeras inte all trafik. Som exempel kommer vart  tredje pendeltåg i Parisområdet att ställas in.

Det som oroar är att strejken skulle kunna fortsätta efter den 10 juni när EM i fotboll startar. Det är uppenbarligen ändå ett förhandlingsutspel från CGT och de andra inblandade fackliga organisationerna. Regeringen ska bli nervös och göra eftergifter. Än så länge säger Hollande nej till att dra tillbaka lagen om arbetsrätt. Det blir ett chickenrace. Jag är som vanligt opitimistisk i det avseendet. Ingen tjänar på att fotbollsentusiasterna från hela Europa exponeras för ett Frankrike som inte kan lösa transportfrågan. Det skulle innebära att franska folket som nu accepterar strejkerna blir fientliga till CGT och att samma folk straffar regeringen med ännu lägre opinionssiffror. Ett gott tips är att strejkerna avblåses den 9 juni och att någon form av avtal eller åtminstone tillfälligt eld upphör inträffar.