Strejker mot arbetsrättslagen fortsätter in på sommaren

• maj 17, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

Häromdagen pressade regeringen igenom arbetsrättslagen El Khomri utan omröstning i nationalförsamlingen. Nu går förslaget vidare till senaten och sedan åter till nationalförsamlingen för en sista revidering och godkännande. Det kommer att ske under juli månad. Det finns alltså fortfarande tid att opponera mot lagen och det gör de fackliga organisationer som tidigare varit kritiska mot lagen och manifesterat på olika sätt mot den. De fackliga organisationerna som redan opponerat sig mot lagen fortsätter att demonstrera och strejka. Det kan noteras att en stor del av dessa organisationer representerar den statliga arbetsmarknaden som inte berörs av reformen.

Fransk arbetsmarknad är kluven mellan den offentliga och den privata sektorn. Ungefär 20 procent av arbetskraften i landet har staten som arbetsgivare eller någon form av blandning av statligt och privat. Det är också i den statliga sfären som de fackliga organisationerna uppnått de största framgångarna och också har sin starkaste ställning.  I mindre privata företag finns i princip inga fack representerade.

Fackliga organisationer som det gamla kommunistfacket CGT och FO som är en utbrytning ur CGT kan inte mobilisera folk till demonstrationer eller starta strejker utan att anlita sitt folk i den offentliga sektorn. Nu planeras två strejkdagar i maj och en rad andra mindre strejker i juni och även planerat in i juli. De som nu kommer att strejka är grupper inom flyget, statliga järnvägen, det halvstatliga RATP som sköter den lokala kollektiva trafiken i Paris. Transportarbetarna på lastbil är i ock för sig huvudsakligen privat men kommer  också att strejka. Även statliga lärare strejkar och elever som representerar studentorganisationen UNEF, känd för en politisk hållning en bra bit ut på vänsterkanten.

Franska strejker berör i stort sett alltid samma sektorer i samhället oavsett vilken fråga som är aktuell. Nu handlar det om en arbetsrättslag som i huvudsak bara berör den privata sektorn. Ändå strejkar de offentliganställda. Skälet är enkelt. De privatanställda är så dåligt organiserade. Färre än var tionde fransk anställd är medlem i en facklig organisation och siffran är mycket lägre bland de privatanställda.

Intrycket är att de fackliga organisationerna som in i det sista deltar i kampen mot loi El Khomri har svårt att få riktigt genomslag. Frustrationen hos det franska folket handlar inte om en viss ökad flexibilitet inom arbetsrätten. Misstron mot de gamla kommunistfacken finns också hos väldigt stora delar av befolkningen, inte bara bland högerväljarna. Den socialdemokratiskt inriktade fackorganisationen CFDT har dessutom konsekvent ställt sig utanför den fackliga kampen mot lagen.

Fotbollsentusiaster från hela Europa kan känna av konflikterna på arbetsmarknaden när de ska resa till och i Frankrike under EM i sommar. För fransmännen blir det ännu några dagar av större eller mindre problem att ta sig till och från jobben. Ofta brukar det lösa sig ganska bra. I värsta fall ställs vartannat regionaltåg in liksom ett av tre fjärrtåg och vartannat eller vart tredje inrikesflyg. Det kommer att ske en eller två dagar i maj och någon eller några dagar till i sommar. Fransmännen ställer in sig på detta, är vana och har inte särskilt många kommentarer till strejkerna. Det är en del av vardagen och därför blir också dessa manifestationer relativt uddlösa.

Politikerna förefaller mer uppskakade än allmänheten. De – och det gäller särskilt regeringen – är oroliga för att upproret kan leda till anarki. Regeringen föredrar att urholka lagförslag eller dra tillbaka dem för att slippa risken att få en omfattande social och politisk revolt. Erfarenheterna från revolutionerna i fransk historia verkar leva kvar i ett politikernas dna. Det är som om Danton och Robespierre från den stora franska revolutionen skulle återuppstå, förföra folket och kasta den sittande regeringen av sadeln. Så illa är det faktiskt inte. Tvärtom är Frankrike ett land som till största delen vill vara en aktör i det moderna Europa och som inser att det behövs vissa reformer för att skapa ökad rörlighet i samhället och bland annat ett mer dynamiskt arbetsliv. Den nuvarande regeringen är inte nyliberal och den har i sak en större del av befolkningen bakom sig.