Frankrike på väg mot storkonflikt

• maj 25, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

CGT är Frankrikes mest militanta fackliga organisation. Liten till antalet, 700 000 anslutna medlemmar, kan den på franskt vis ändå påverka förhållandena på arbetsmarknaden och hota samhällsordningen. I dagarna sker en upptrappning mellan regering och främst CGT som med några stödorganisationer representerar ungefär hälften av den fackliga styrkan i landet. CGT börjar blockera bensinstationer och de depåer i landet som förser fabriker och andra företag med drivmedel. Var tredje bensinstation lär nu vara stängd. Ett stort antal kärnkraftverken hindras genom strejker. Detta kombineras med andra strejker, särskilt inom transportsektorn; flyg, tåg, blockering av hamnar och så vidare.

CGT säger blankt nej till regeringens förslag till ny arbetsrättslag, loi El Khomri. Den är redan uppmjukad men innehåller fortfarande delar som ogillas av CGT. Den  ger möjligheter för företag på den privata sidan att sluta avtal med arbetstagare på en arbetsplats utan godkännande på branschnivå där fack och arbetsgivare alltid gjort upp först. Regeringen har alltså brutit en gammal ordning som gått uppifrån och ner. Facken som är svaga medlemsmässigt har sin styrka på central nivå och delvis på branschnivå men är svaga på fabriksgolven och på kontoren. Det uppfattas av CGT som en fråga om maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. CGT tar därför strid i frågan.

CGT skapades för 120 år sedan och kom tidigt att präglas av marxistiska idéer och skaffade sig ett nära samarbete med det franska kommunistpartiet. I dag är kommunistpartiet svagt och CGT mer en allmän vänsterorganisation. Kvar finns ändå den grundläggande principen om att segra genom strid. CGT sluter en rad avtal och är i grunden ett kompromissande fack på lokal och branschnivå. Däremot viker inte organisationen från sina gamla leninistiska principer i de nationella striderna med regeringen om lagar och politik på arbetsmarknadens område.

CGT är svagare än tidigare och i detta läge verkar taktiken vara att öka mobiliseringen. Det ligger nära till hands att citera ur Internationalen: sista striden det är… CGT kräver sedan flera månader att regeringen drar tillbaka lagen. Regeringen har modifierat den men inte tillräckligt. Nu är låsningen total och det är frågan om CGT accepterar lagen hur många justeringar som regeringen än gör.

Arbetsgivarorganisationen Medefs ledare Pierre Gattaz uttrycker i dag att det är oansvarigt av CGT att genomföra dessa manifestationer särskilt som lagen saknar sprängkraft. För honom är lagen i sin nuvarande utformning helt tandlös och leder inte till mål om bättre flexibilitet och ökade chanser till fler jobb. Arbetsgivarna har alltså gjort tummen ner för dagens förslag som regeringen redan drivit igenom utan omröstning i nationalförsamlingen.

Nu är frågan vad regeringen tänker göra. President Hollande och premiärminister Valls befinner sig i en svår situation. De vill inte ha en stor konflikt i samhället. En sådan kommer olägligt inför EM i fotboll som börjar den 10 juni. En storkonflikt påverkar också ekonomin i landet och signalerar att Hollande inte har kontroll över läget. Regeringen har också flertalet väljare emot sig. Alla opinionsundersökningar pekar på att fransmännen till övervägande del stöder CGT:s krav på att reformen ska skrotas. Detta är i ock för sig en motsägelse. Den stora majoriteten fransmän delar inte CGT och den yttersta vänsterns politiska uppfattningar. Det som förmodligen händer är den gamla  reflexen hos fransmän att stödja en grupp som attackerar makten i Paris. Det är säkert få väljare som kan paragraferna i den nya lagen men de känner instinktivt att kampen står mellan elit och folk och då är valet enkelt. De flesta ställer sig spontant på folkets sida.

Hollande och regeringen försätter sig och landet  i ett svårt läge om de inte backar från sitt förslag. Å andra sidan förlorade de all trovärdighet om de ger efter för de fackliga kraven som delas av partiets vänsterflygel och alla grupper till vänster om vänstern. Hollande har redan backat alldeles för många gånger under sin mandatperiod. Just i dag försöker majoritetsledaren i nationalförsamlingen, socialisten Bruno Le Roux närma sig vänsterflygeln inom sitt parti med ett kompromissförslag. Regeringen har omedelbart svarat att en ytterligare kompromiss är otänkbar. Ändå är det troligt att regeringen försöker att än en gång backa på några punkter och genom underhandskontakter med CGT-ledningen få den att dra tillbaka alla planer på strejker och blockering av oljedepåer. Det är därför troligt att parterna till slut hittar en lösning hur smärtsam den än blir för alla inblandade i förhandlingarna.

Striden om arbetsrättslagen är alltså en strid om principer och en minst lika stor strid om makt. Industrisamhällets gamla fackliga organisationer med sin klasskampsfilosofi gör ett sista ryck för att behålla makten. Den socialistiska regeringen som slagit in på en socialliberal linje gör ett försök att ändå hålla ihop vänstern inför nästa presidentval och hålla kaos borta från arbetsmarknad och centrala samhällsinstitutioner.