Hollande söker efter understöd till nästa presidentval

• mars 17, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollande har förmodligen en enda övergripande tanke i huvudet: Hur ska jag kunna vinna nästa presidentval? I den starkt personcentrerade franska politiken är detta alltid den avgörande frågan. Alla sakfrågor kommer i andra hand och positioneringen till andra politiker och rörelser i det politiska landskapet utgår från denna enkla huvudfråga. Det faktum att mandatperioderna för en president kortats från sju till fem år spelar också roll för den ökade fixeringen vid personfrågan.

General de Gaulle förändrade konstitutionen genom att låta presidenten utses av folket  i direktval. Tanken bakom det var framförallt att presidenten skulle stå över partierna och samla folket. Ett indirekt val av en statschef – via elektorer utsedda av förtroendevalda – leder till partivälde, tänkte han. Problemet uppstår när presidentkandidaterna själva ser sig som representanter för ett parti eller en koalition av partier. Det har skett i stigande grad sedan de Gaulle lämnade makten 1969. Även han var förstås i hög utsträckning företrädare för vissa intressen i Frankrike, om än mindre uttalat.

Francois Hollande försöker som alla presidenter sedan de Gaulle att både vara företrädare för ett parti och hela folkets president. Fast mest det förra. Hans stora problem är att han är så impopulär att han vare sig har stöd till höger eller vänster. Han är en kringskuren kung i ett land som mår dåligt och hoppas på en ledare som ska frigöra nya krafter och lyfta befolkningen till såväl bättre materiell standard som högre mentalt välbefinnande.

Debatten kring arbetsrätten rasar för närvarande i Frankrike. Den 24 mars kommer ett nytt och delvis reviderat förslag upp på ministrarnas bord och snart är det nationalförsamlingens tur att avgöra frågan. Francois Hollande vill liberalisera arbetsrätten och ge arbetsgivarna lättnader kring bland annat uppsägning av personal. Fransk politik består emellertid inte bara av en debatt i de politiska församlingarna och i medierna. Den består också av motstånd som uttrycks i form av strejker och demonstrationer. Gatan är en maktfaktor som varje regering måste ta hänsyn till.

Hollande är en politisk spelare som försöker att alltid komma ner på fötterna i politiska strider, det vill säga hitta en position som tillräckligt många kan acceptera. Förmodligen kommer han att lyckas att ro reformen i hamn. Vänstern kommer fortsatt att vara missnöjd och uppfatta att arbetsgivarna vunnit en oskälig seger. Högern och arbetsgivarna kommer att tycka att reformen är urvattnad och föga effektiv. Hollande kan bocka av arbetsrätten som genomförd reform men samtidigt notera att hans impopularitet ökat i alla läger och att hans underlag för omval därmed minskat ännu mer.

Hollande lanserade sig 2012 som den normala presidenten, som den som till skillnad från Sarkozy lugnade människor och skapade ett godare samhällsklimat. Nu står han inför den massiva kritiken av att inte lösa några problem och knappt tilltala någon väljare. Han kan inte bli hela folkets president som tanken är med statschefsrollen enligt de Gaulle. Och han kan inte bli vänsterns kandidat därför att en stor del av vänstern klagar över att han svikit vänsterns idéer.

Läget är kritiskt för Hollande ett drygt år före valet. Han har ännu inte talat om för väljarna om han ställer upp för omval. Han behöver inte säga det än heller. Sarkozy väntade tills ett par månader för valet i april 2012. Men andra förbereder sig istället. Högern samlar sig till primärval med minst fem starka kandidater. Marine Le Pen är självklar som kandidat för Nationella fronten. Och inom vänstern har Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon redan deklarerat att han ställer upp liksom med all sannolikhet de grönas frontfigur Cécile Duflot. Och inom Hollandes eget parti väntar premiärminister Manuel Valls men även ekonomiminister Emmanuel Macron på att äntra scenen. De vill inte utmana Hollande i detta läge men fortsätter svårigheterna för Hollande kan de mycket väl kandidera. Båda två är populärare än Hollande och tydligare. De kan inte räkna med stöd från den klassiska vänstern men hoppas å andra sidan på att bryta itu högerblocket och plocka röster från mer liberala och progressiva väljare på den kanten.

Hollande söker sin roll inför 2017 men har inte hittat den. Han lär få svårt att göra det och även om han blir Socialistpartiets kandidat till presidentvalet 2017 är det högst osäkert om han ens kommer till en andra valomgång.