Christiane Taubira skriver testamente och avgår

• februari 1, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

Det var ingen överraskning när justitieministern Christiane Taubira avgick från sin post för en vecka sedan. Hon har varit i ständig konflikt med premiärministern Manuel Valls som tidigare var inrikesminister. Valls har aldrig gillat Taubira. Hans starka försvar för repression som en bättre lösning på kriminalitetens och samhällsorons problem var i ständig konflikt med hennes uppfattning att sociala insatser är viktigare för bekämpande av brottsligheten. En klassisk konflikt mellan höger och vänster. Det var uppenbart att Taubira skulle tröttna en dag.

Francois Hollande kom sent förra året med ett förslag om att ta ifrån terrorister det franska medborgarskapet om de har dubbel nationalitet och har sitt franska medborgarskap från födseln. Detta är ett förslag som bryter med en hävdvunnen princip i landet; den som är född på fransk mark är och förblir fransman. Christiane Taubira reagerade starkt på detta förslag och sa det också öppet. Samtidigt lovade hon att försvara presidentens förslag vid kommande behandling i nationalförsamlingen.

Det visade sig att hon samtidigt skrev på en bok, sitt testamente, och förberedde sin avgång. Den kom alltså för en vecka sedan och i dag finns boken på bokhandelsdiskarna; en knappt hundrasidig redogörelse för hennes syn på kriminalpolitik i allmänhet och frågan om upphävande av franska medborgarskap i synnerhet.

Boken är tryckt i 40 000 exemplar och emotses med intresse i det ständigt politiskt inflammerade Frankrike. Enligt Le Monde som har haft chansen att tjuvkika i boken är Taubira inte ute efter att förgöra sin president och premiärminister. Hon är lågmäld i sin kritik av sina överordnade i regeringen. Hon verkar inte heller, enligt tidningen, ha som avsikt att söka kandidatur för nästa presidentval. Hon ställde upp i valet 2002 som oberoende vänsterkandidat och fick så pass bra stöd av väljarna att det anses klarlagt att Socialistpartiets huvudkandidat Lionel Jospin och inte Jean-Marie Le Pen hade gått till andra valomgången om hon inte ställt upp i valet.

Taubiras avgång – som alltså var hennes eget val – tydliggör hur långt till höger som den socialistiska regeringen nu gått. Det räcker med att granska regeringens ledamöter i dag jämfört med maj 2012. Bytet av premiärminister innebär en högervridning av regeringen. De gröna har lämnat regeringen vilket likaså innebär en högervridning. Montebourg, Hamon, Filipetti tillhör vänsterflygeln inom Socialistpartiet och de har  alla lämnat in. Christiane Taubira var den sista med mer uttalade radikala vänsteråsikter inom regeringen. Nu försvinner även hon och ersätts av en av Valls förtrogna, Jean-Jacques Urvoas.

Det finns alltså ett utrymme för Taubira att samla missnöjda politiker och väljare till vänster om den nuvarande regeringens politiska linje i frågor om terrorbekämpning, kriminalpolitik och invandringsfrågor. En sådan falang skulle säkert också driva de social- och bostadspolitiska frågorna på ett annat sätt och ifrågasätta en del av regeringens ekonomiska politik med stark inriktning på att stödja företagen med bidrag och sänkta skatter. En grupp med Daniel Cohn-Bendit i spetsen har krävt primärval också för socialisterna inför nästa års presidentval. Ett sådant primärval skulle öppna för opposition mot Hollandes omval och i det sammanhanget har naturligtvis Christiane Taubira en roll att spela. Om hon vill.

Folkopinionen är för närvarande denna vänsters värsta fiende. De väljare som i dag stöder vänstern är präglade av terrorismens härjningar 2015. De har också blivit anhängare av en tuffare kriminalpolitik och hårdare tag och mer repression i största allmänhet. Vänsterns väljare verkar också vara mer tilltalade av regeringens ekonomiska program än av en mer traditionell socialistisk ekonomisk politik. Missnöjet med Hollandes oförmåga att lösa den ekonomiska krisen finns också bland många vänsterväljare men det är inte särskilt många som av den anledningen söker sig vänsterut.

Nu har Taubira skrivit sin bok. Í den finns testamentet över hennes  nästan fyra år långa period som justitieminister. Där kan också finnas grunden för en ny oppositionell gruppering eller parti som vill utmana Francois Hollande om presidentskapet 2017. Samtidigt är det föga som talar för att en sådan rörelse når framgång i val. Partiledningen på Rue Solférino under ledning av Jean-Christophe Cambadélis lär knappast hjälpa oppositionen till vänster att få till stånd ett primärval. Nu gäller det att lansera Hollande för en andra mandatperiod och strategerna med Cambadélis i spetsen ser bara ett alternativ. Hollande ska visa i handling som president fram till valrörelsen att han är värd ett omval. Ett primärval är för riskabelt att ge sig in i för en sittande president med så svaga opinionssiffror. Taubira kan driva opinion med sina idéer och påverka regeringens politik på marginalen. Mer lär det inte bli av den saken.