Arbetsrätten splittrar fransk vänster

• februari 27, 2016
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Trop. C´est trop! (För mycket. Nu är det för mycket!) De orden kan bli bevingade, uttalade av Martine Aubry när hon i veckan riktade ett mycket hätskt angrepp på sina egna partivänner i regeringen. Hon drog slutsatsen att några av de förslag som lagts under Manuel Valls två år som premiärminister i Frankrike driver landet i alldeles fel riktning. Ja, hon hade kunde knappt hitta några beslut som hon kunde tilltalas av.

Lagförslaget i förra veckan från arbetsmarknadsministern Myriam El Khamri om förändringar i arbetsrätten var droppen som fick vasen att rinna över, som fransmännen säger. Regeringspropositionen innehåller förslag om ökat ansvar för arbetsmarknadens parter av skandinavisk typ, förenklingar för arbetsgivaren att säga upp anställda av olika skäl, bland annat större möjligheter av ekonomiska skäl.

Det som särskilt retat Aubry och vänstern inom och utom Socialistpartiet var förslaget om att arbetsdomstolen ska kunna sätta ett tak för ersättningar till anställda som sägs upp. Däremot rör inte regeringen vid nuvarande regler kring 35-timmarsveckan. Då hade  Martine Aubry gått upp i limningen. Hon var ju arkitekten bakom det förslaget som klubbades igenom under förra socialistregeringens tid 1997-2002.

Den nuvarande regeringen, inte minst med stöd av presidenten Hollande, söker vägar som ska leda till fler avtal mellan arbetsmarknadens parter. Denna linje kolliderar delvis med den klassiska vänstern som litar mer på lagstiftning. Många inom vänstern misstror arbetsgivarna i förhandlingar inte minst mot bakgrund av att anslutningsgraden till facken hos de löneanställda är svag i Frankrike och alltid varit det, cirka 10 procent inom den offentliga sektorn och ännu färre inom den privata. Oron är säkert befogad. Förhandlingarna är tänkta att genomföras framförallt på lokalnivån och där kan styrkeförhållandena mellan arbetsgivare och fack vara så ojämna att det direkt missgynnar löntagarna. Regeringen har däremot valt en socialliberal linje och satsar på att ta sig ur krisen med hjälp av företagen som ska stöttas med bidrag och lindringar i arbetsrätten.

Det finns inslag i lagförslaget som ger utrymme för  tolkningar som inte heller är till löntagarnas fördel. Inte minst gäller det skälen för uppsägningar. Vi får inte glömma att arbetsgivarna sedan några år definitivt har tagit problemformuleringsinititativet. Regeringen, oppositionen, arbetsgivarorganisationerna och merparten av den ekonomiska eliten i landet stöder en politik som framförallt syftar till att stärka företagen för att på så vis få igång ekonomin med målet att öka tillväxten och stimulera till ökad export.

De fackliga organisationerna gör samfällt tummen ner för detta förslag från arbetsmarknadsministern men som alla inser bär premiärministern och finansministerns signum. Hollande själv balanserar som vanligt mellan olika viljor för att inte stöta sig för hårt mot någon.

Martine Aubry stöds av flera framträdande personligheter i samhället som ekonomen Thomas Piketty och Daniel Cohn-Bendit. De lyckas påtagligt höja temperaturen bland gräsrötterna i Socialistpartiet och göra dem än mer kritiska till sin egen regering. Det finns många aspekter på det som nu händer inom den franska vänstern. Det laddas  för konflikter som till och med kan leda till en splittring av partiet redan före nästa val 2017. Den vanliga reflexen hos den vanliga medlemmen i Parti Socialiste är att det egna partiet alltid ska stötta de anställda medan högern förväntas försvara arbetsgivarna. Nu sker istället något annat. Regeringen driver en politik som i hög grad gynnar de senare. Det ska samtidigt sägas att de socialistiska väljarna stöder Manuel Valls socialliberala politik. Konfliken som nu rullas upp inom vänstern för allmänhetens ögon är en fråga som rör de aktiva och partimedlemmarna. De socialistiska väljarna står vid sidan och tittar på och kanske kommer en del av dem att tröttna på partiets interna strider och välja en kandidat från centern eller högern istället.

En splittring inom vänstern kommer därför knappast att gynna vänsterflygeln inom PS. Den har heller inga bra alternativa förslag annat än att behålla status quo eller göra mindre anpassningar till fördel för arbetsgivarna.

Vänsterflygeln drömmer framförallt om att få till stånd primärval inom hela vänstern. Den sittande presidenten Francois Hollande vill helst slippa utsättas för primärval när han redan sitter i Elyséepalatset, Alla från Francois Hollande till kommunistledaren Pierre Laurent skulle då tävla mot varandra för att få fram en gemensam presidentkandidat för vänstern. Förslaget läggs i förhoppningen om att vänsterns aktiva väljare i primärvalet ska välja någon annan än Hollande.

Alla opinionsmätningar visar att det bara finns ett alternativ i dag till Francois Hollande hos den stora väljaropinionen som brukar rösta socialistiskt och det är – Manuel Valls. Ett ännu större spöke för vänsterflygeln. Ur askan i elden, alltså. Vänsterflygeln med Martine Aubry kommer aldrig att vinna med en öppen strid mot Hollande i ett primärval och genom andra slags utspel. Den kan bara splittra och förstöra och göra det än mer sannolikt att den andra valomgången i presidentvalet står mellan en representant för högern, förslagsvis Nicolas Sarkozy, och Marine Le Pen.