Fransk arbetarrörelse är ingen kamratklubb

• januari 21, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

Den skandinaviska arbetarrörelsen är unik på flera sätt. Den var tidigt dominerad av reformism och den har ett nära band mellan fackföreningsrörelse och ett politiskt parti. Så ser det inte ut i andra europeiska länder och särskilt inte i Frankrike

Ett av de mer avslöjande händelserna i affären kring Kommunal är den omedvetenhet om risken för mutor i lägenhetsaffären med Margot Wallström. Annelie Nordström får frågan på en av pressträffarna och verkar inte ens ha reflekterat över problemet. Lämna en lägenhet till ett framträdande statsråd i en regering utan att det skulle kunna tolkas som bestickning. För henne är det förstås att sträcka ut en hand till en partivän som behöver hjälp. Inom arbetarrörelsen stöder vi varandra, en solidarisk rörelse.

Den franska politiska och fackliga eliten är sannerligen inga duvungar när det gäller skandaler. För bara ett år sedan tvingades generalsekreteraren för den stora fackliga organisationen CGT, Thierry Lepaon, avgå efter att ha låtit organisationen betala renovering av hans övernattningslya i Paris för 100 000 € och halva det beloppet för renovering av hans kontor.

Affären fick stor uppmärksamhet i Frankrike men försvann lika fort ur människors medvetande. Andra affärer kom emellan. Fransmännen kan ständigt läsa i tidningarna och på nätet om fiffel och båg hos politiker och andra ledande funktionärer i samhället.

Det viktiga i sammanhanget är att den här typen av affärer inom den fackliga världen aldrig spiller över på politiska partier. CGT står visserligen till vänster om Socialistpartiet men CFDT som är motsvarigheten till svenska LO skulle hellre aldrig smutsa ner partiet om någon motsvarande affärer skulle offentliggöras där.

Jag intervjuade representanter för CFDT i höstas och det är helt klart att parti och fack lever helt åtskilda liv. Den som är fackligt aktiv får inte – jag betonar får inte – ta uppdrag i något politiskt parti. De fackliga är mycket noga med att stå fria från samröre med politiker. De agerar självständigt. De utövar påtryckningar mot alla partier. De strejkar när de är missnöjda, helt oavsett vem som sitter vid makten.

Den facklig-politiska samverkan i Sverige mellan LO och det socialdemokratiska partiet är udda i ett europeiskt perspektiv. Ser man på denna företeelse med utomstående ögon är denna ordning högst märklig. Ur ett historiskt perspektiv är det begripligt. I Frankrike har den politiska kampen inom vänstern varit hård och inget parti har dominerat. Kommunisterna var till exempel starkare under en viss period efter andra världskriget. Först under Francois Mitterrands tid fick vänstern ett mer reformistiskt parti, PS, som än i dag dominerar vänstern. Det har alltså inte funnits en självklart part på den politiska sidan. Inte heller har det funnits en självklar part på den fackliga sidan. CGT och CFDT strider om makten och det finns en rad utbryningar som också har inflytande. De fackliga organisationerna är dessutom svaga, i antal medlemmar och med tunna plånböcker.

Frankrike är ingen förebild när det gäller tvivelaktiga affärer i toppen av ett samhälle. Tvärtom, Däremot kan franska socialister och franska fackliga ledare ge sina kollegor i Sverige en del råd och göra en del intressanta reflektioner som skulle kunna få den svenska arbetarrörelsen att utvecklas. Om nu deras svenska kollegor vill och förmår lyssna.