Nationella fronten med flera ansikten

• december 9, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Nationella fronten (FN) gör sitt bästa resultat någonsin i ett allmänt val. I söndags, i den första valomgången av regionalvalen, toppade partiet med 28 procent, en procent före högern och centern (LR+UDI och Modem) och cirka fem före Socialistpartiet (PS). Partierna till vänster om vänstern är i det närmast utraderade utom de gröna som gör ett hyggligt val efter deras förutsättningar, kring 6 procent.

FN har inte samma profil överallt i landet. Partiet är enat kring en nationell grundsyn. Partiet talar gärna om det äkta franska, nationens tradition och de värden som är förknippade med denna tradition. De enas också kring främlingsfientligheten. Det finns riktiga fransmän och fransmän som av härkomst, hudfärg och /eller religion inte passar i den franska civilisationen. ”On est chez nous” skanderar ofta FN-anhängare när de möts i demonstrationer och lyssnar på tal av sina egna. Det betyder att de markerar att de är i sitt land – Vi är hemma hos oss – medan det finns andra som inte borde vara och leva i detta Frankrike.

Däremot skiljer sig FN på andra punkter beroende på var i landet partiet uppträder. I norr, där Marine Le Pen nu försöker bli ordförande i en stor region, lyfter partiet fram det folkliga och många krav är snarlika dem som den yttersta vänstern företräder. Motstånd mot kapitalismen och marknadsekonomin, motstånd mot EU och mot euron. Motstånd mot frihandel. Ett parti som betonar det folkliga, det egalitära. Främlingsfientligheten är ett sätt att mota bort människor som kan ta jobben ifrån de så kallade vanliga fransmännen eller lägga beslag på bidrag  som ytterligare tynger skattebördan för dem som jobbar och har små inkomster.

I södra och främst sydöstra Frankrike, där Marines systerdotter Marion Maréchal Le Pen vill bli ordförande, är framtoningen mer konservativ för att inte säga reaktionär. Här passar främlingsfientligheten in som ett värn mot kristna värden, mot den mångsekellånga historiska traditionen i de gamla romerska områdena. Här är också gränsen mellan den traditionella högern och FN mindre tydlig. Det är på sätt och vis lättare för en konservativ person i denna del av landet att ta steget över till FN. I norr är det snarare socialisterna som släpper till arbetarväljare till FN.

Dessa två regioner, Nord-Pas-de-Calais-Picardie i norr och PACA i sydöst, kan mycket väl få FN-majoritet efter söndagens andra valomgång trots att Socialistpartiet på både ställena dragit tillbaka sina kandidater och uppmanat sina väljare att rösta med höger-center-listan. I en tredje region, den som ofta kallas Stora Öst, bland annat de gamla departementen Alsace och Lorraine,  ställer FN:s andreman Florian Philippot upp i en uppgörelse med både högern-centern och Socialisterna. Det senare partiets toppkandidat har vägrat att lyda partiledningens order att dra sig tillbaka (han kom också på tredje plats i söndagens första valomgång) utan ställer upp mot Philippot och en representant för LR-UDI-Modem, det vill säga högern och centern. Philippot är i stora drag ense med Marion Le Pen. Han driver mer de ekonomiskt vänsterorienterade frågorna. Han är också sprungen ur den del av den franska vänstern som är mer nationalistisk. Han påminner också mer än de båda kvinnorna Le Pen om den franska politiska överklassen som formats i elitskolorna.

FN är alltså inte ett enhetligt parti. Det är för enkelt att bara tala om det som främlingsfientligt eller rasistiskt. Vi måste lägga till andra viktiga karaktärsdrag och alla är inte gemensamma för partiet i alla delar av landet. Och ledartyperna är alltså minst tre. Den konservativa och katolska (Marion Maréchal Le Pen), den mer folkliga (Marine Le Pen) och den teknokratiska (Florian Philippot).

Det finns också en rätt stark grupp av mer intellektuella, starkt konservativa publicister och även filosofer som helst vill se en annan ledare av en extrem högerrörelse med en inte obetydlig koppling till de Gaulle. De står närmare Marion Maréchal Le Pen men hon är för ung, för oideologisk för att passa dem. De drömmer om en ledare som inte finns men som skulle styra landet mot mer av traditionella värden, vrida klockan tillbaka till ett Frankrike, före den stora invandringen av människor från Nordafrika. En exponent för denna grupp är journalisten och författaren Eric Zemmour som i sin bok Le grand suicide (det stora självmordet) beskriver Frankrike som ett land i kontinuerligt pågående nationell och kulturell försvagning sedan 1968. Han plågas av hur de nationella värdena får ett mindre utrymme. Han menar att detta bland annat är följden av invandring, särskilt från muslimer, och ett ökat inflytande från feminister och gayrörelsen. Han talar upprört om en feminisering av Frankrike.

Zemmours bok är närmast plågsam att läsa med ett enögt perspektiv på det senaste halvseklet. Han plockar efter eget skön in de exempel som passar för att måla upp sin svarta bild av nutidshistorien. Icke desto mindre i ett land som nu har fallit in ett betraktelsesätt som handlar om yttre hot mot nationen blir hans bok en best seller med försäljningssiffror som ligger uppemot en halv miljon. Han är så till den grad uppmärksammad att en av de yngre journalisterna på högertidningen Valeurs actuelles skrivit en framtidsroman med Zemmour som president.

De reaktionära drömmarna kan vi naturligtvis räkna bort i kampen om de breda väljarlagren inför kommande val. Men det är inte självklart att Marine Le Pen och hennes falang kommer att stå som segrare internt i partiet  i ett längre tidsperspektiv. Systerdottern i Vaucluse och hennes vänner som odlar motstånd mot abort, mot homosexuella äktenskap och försvarar en traditionell syn på Frankrikes kultur kan mycket väl bli dominerande internt. I regionalvalets första valomgång ska också noteras att Marine och Marion på nästan tiondelen av en procent ändå nådde samma höga siffror i andel av väljarna. Något att tänka på.