Hollande en gummigubbe men vad händer med vänstern?

• december 18, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollande är nog världsmästare i politisk överlevnad. Det är ingen dålig förmåga när det gäller att hålla sig kvar vid makten och styra ett land som Frankrike, ett minst sagt bångstyrigt pastorat. Nu har vi de regionala valen bakom oss och hela det politiska Frankrike känner suget av nästa års förberedelser inför presidentvalet 2017. Vänstern är i fokus minst lika mycket som högern och Nationella fronten.

Francois Hollande har gjort misstag som president. Han tog inte tag i rodret tillräckligt snabbt efter valvinsten 2012. Han trodde uppenbarligen att konjunkturen skulle vända uppåt av sig själv inom ett år eller arton månader efter maktskiftet och han räknade med att han aldrig behövde tillgripa impopulära metoder för att styra ekonomin rätt. Så fel han fick. Hans passivitet inom den ekonomiska politiken kostade honom hela förtroendet hos väljarna och det missnöje som han möter har inte velat släppa trots en omläggning av den ekonomiska politiken och en del insatser inom utrikespolitiken som uppskattats av de franska väljarna.

Francois Hollande har ändå en betydligt starkare ställning när han ska hålla sitt nyårstal 2016. Nu kan han rida på vågen av sina betydligt mer populära beslut sedan början av 2014 och hans agerande efter attentaten  den 13 november. Han har satt igång flera krig som han på ett märkligt sätt aldrig behövt motivera. Han har under det senaste året nästan helt sluppit kritik för budgetunderskott från Bryssel och Berlin. Ingenting har egentligen hänt som förbättrat Frankrikes finanser men en kombination av mer liberala beslut i regeringen och ett EU som haft andra bekymmer än ekonomin har räddat Hollande från besvärande frågor.

Intressant blir det att se honom navigera i det inrikespolitiska landskapet med partierna till vänster och höger om PS. Så här i efterhand förefaller det ha varit ett genidrag av honom och Manuel Valls att låta striden mot Nationella fronten bli huvudfrågan i regionalvalen. Högern kom i kläm eftersom Sarkozy låg så långt ut på högerkanten och förlorade trovärdigheten i den striden. Högern vann visserligen sju regioner men tre av dem var mer eller mindre resultatet av att socialisterna drog tillbaka sina kandidater eller rekommenderade sina väljare att ändå rösta på en högerkandidat.

Den raka kampanjen mot FN ger en öppning för Hollande att närma sig de centerväljare som tröttnat på Sarkozys slammer kring lag och ordning. Flera mer moderata högerledare som Nathalie Kosciusko-Morizet och förre premiärministern Jean-Pierre Raffarin visar öppet sitt motstånd mot Sarkozys linje att behandla socialister och extremhögern med samma avståndstagande. Hollande får alltså mer manöverutrymme att hitta väljare och kanske också politiska partners till höger om sitt parti. Valls drömmer helt uppenbart om ett nytt landskap där PS kapar banden helt med alla grupper till vänster om partiet och helt orienterar sig mot samverkan med mitten.

Hollande är mindre kategoriskt negativ i sitt förhållande till partier som Vänsterpartiet och de gröna. Hollande stänger aldrig några dörrar och han har också en historia av att leva i mitten av det socialistiska partiet som dess generalsekreterare under ett tiotal år. Det är egentligen en helt öppen fråga hur han landar i förhållande till vänstern om vänstern fram till valet 2017. Kampen mot Nationella fronten som prioriterad fråga ger förstås poäng hos alla partier som står längre ut till vänster. Det fungerade redan i andra valomgången i regionalvalen där tidigare bångstyriga partier vänsterut nu gick i koalition med PS

Huvudfrågan som alla ställer sig är hur Hollande ska lyckas komma till den andra valomgången i presidentvalet. Grundtipset har hittills varit att striden där står mellan Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy. Men nu  kan det politiska landskapet ritas om igen. Låt oss anta att Sarkozy med hjälp av de trogna inom sitt parti kan vinna primärvalet för Les Républicains i höst och bli högerns och centerns kandidat. Och anta att han håller fast vid sin linje att med en hård högerpolitik vinna tillräckligt med röster från FN i en andra valomgång. I så fall kan Sarkozy förlora sin plats som slutlig utmanare till Le Pen. Han kommer då att  tappa för många röster på sin vänsterflygel, bland centerväljare och mer moderata högerväljare. Hollande kan då gå vidare till en andra valomgång med starkt förtroende hos minst 50 procent av de franska väljarna som den person som kan stoppa FN.

Det finns många andra scenarior att tänka sig under 2016. Sarkozy förlorar primärvalet till Alain Juppé. Då får Hollande större problem att nå en andra valomgång om han satsar på att vara bålverket mot FN.

Så återstår också frågan vad som händer om Hollande ställs mot Le Pen i en andra valomgång. Klarar han att ro hem tillräckligt många högerröster för att vinna. Det är i dagens läge troligt men inte säkert. Mycket kan hända i väljarnas huvuden under de sexton månader som kvarstår av nuvarande mandatperiod.