Franska regionala val – Le Pen ännu starkare

• december 2, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

På söndag den 6 december med fortsättning följande söndag genomförs regionala val i Frankrike i sammanlagt tretton regioner. Aldrig har väl de regionala frågorna befunnit sig i sådan skugga. Allt handlar om lag och ordning och om invandrare. Inte ens den tidigare så avgörande nationella frågan om arbetslösheten, som ökade igen med 40 000 personer senaste månaden till nästan 3,6 miljoner helt arbetslösa, är längre lika het i fransmännens agenda över viktiga politiska frågor.

Allt fokus ligger av ganska naturliga skäl på händelserna den 13 november i Paris och de frågor som diskuteras politiskt är en följd av dem. Den socialistiska regeringen har sökt på alla sätt att visa handlingskraft när det gäller att visa musklerna mot terrorismen. Krig i Syrien. Hollande söker skapa allians av stormakter mot Daesh. Undantagstillstånd i landet. Polisen jagar terrorister och har slagit till mot över hundra adresser. Nya reformer med fler poliser och åklagare. Högeroppositionen under Nicolas Sarkozy attackerar regeringen för att inte ha förekommit attentaten. Yttersta högern med Marine Le Pen i spetsen tar till än hårdare ord mot regeringen och menar att den helt misslyckats i att driva en nationalistisk politik och skydda landet mot invandrare som hotar nationen.

Den regionala valrörelsen handlar inte alls om regionala frågor. Ändå genomförs den. Resultaten för de tre blocken styrs då helt av hur väljarna ser på partiernas sätt att sköta lag och ordning och hur  trovärdiga de är i att bekämpa terrorism. Opinionsundersökningar som gjorts efter terrordåden visar att Nationella fronten går framåt ytterligare. Nu är partiet störst i landet eller ligger jämsides med högern på siffror runt 30 procent. I en av de tretton regionerna, PACA (Provence-Alpes-Côte d´Azur) har FN  enligt Ifop en ledning på 42 procent, följt av den vanliga högern på 28 procent och socialisterna på 16 procent. De gröna och Vänsterpartiet har 8 procent i denna mätning.

Politiska kommentatorer i Paris är ganska eniga om att högern och vänstern är villrådiga när det gäller att bemöta FN. Detta aggressiva nationalistiska och främlingsfientliga parti ökar och ökar och det verkar inte spela någon roll vad som händer i samhället. Alla politiska händelser spelar dem i fatet. Attentaten den 13 november, regeringens ambition att ena folket gav Hollande själv högre opinionssiffor men FN går ändå fortsatt framåt i förhållande till socialisterna och högern.

De två andra blocken vet inte heller om de ska negligera FN och rikta angreppen mot det andra traditionella blocket eller förklara att FN är huvudfienden. Det förefaller som om de gamla partierna ännu inte lyckats vrida om perspektiven. De lever kvar i en tid när nästan alla fransmän uppfattade FN som ett parti utanför de regeringsdugliga. Vi minns vilken jordskredsseger Jacques Chirac vann mot Jean-Marie Le Pen när de ställdes mot varandra i andra valomgången av presidentvalet 2002. I dag skulle säkert Marine Le Pen kunna få upp mot 40 procent, kanske mer, om hon i ett presidentval ställdes mot Francois Hollande. Den gamla så kallade republikanska fronten mot FN har briserat. Många politiker men främst många väljare är beredda att rösta på Marine Le Pen eller FN om deras huvudkandidat inte är med i en andra valomgång. Många av Sarkozys väljare skulle rösta på henne hellre än President Hollande. Även en del socialister skulle föredra Le Pen framför Sarkozy.

En av de politiska journalisterna, Catherine Nay, beskrev häromdagen i tv att hon numera på sina resor i Frankrike möter väljare som tappat all tro på det etablerade Frankrike. De är inte längre mottagliga för argument som att de gamla politikerna är mer insatta i de centrala samhällsfrågorna. De struntar i om en del av Le Pens program är verklighetsfrämmande, även direkt skadligt för landets ekonomi och välstånd. ”De hör inte på”, säger hon. ”De skjuter alla invändningar ifrån sig i en frustration över det etablerade Frankrike med säte i Paris. Det spelar ingen roll vad erfarna politiker säger. För många fransmän handlar det nu om att vägra befatta sig med de gamla partierna, med de gamla namnen. Frankrike är i någon mening kluvet , inte bara mellan invandrare och franskfödda utan möjligen än mer mellan Paris maktelit och det Frankrike som känner sig övergivet. Det finns ett parti som engagerar sig i deras missnöje och det är FN.

Utgången av de regionala valen är högst osäker. FN kan mycket väl erövra ordförandeposten i två av de tretton regionerna, i sydöstra och i norra Frankrike. Socialisterna kan få tre. Resten bör gå till Sarkozys höger- och centerkoalition. Men osäkerheten är stor. Två regioner till FN är en enorm framgång för det partiet och ger precis den skjuts mot presidentvalet som partiet önskar sig. Det är samtidigt för kort tid för att partiet ska avslöja sin inkompetens. Och i takt med att partiet växer ökar också anslutningen av duktiga experter och politiker till partiet. De borgmästare från FN som nu styr i sina kommuner sedan mars 2014 har inte visat upp särskilt många skandaler. Tvärtom kommer signaler om att väljarandelen som stöder dem fortsätter att vara hög.

FN är ingen parentes i franskt politiskt liv. Landet har inte längre två utan tre block och socialisterna ligger sämst till. Bit för bit växer FN och närmar sig alltmer ett läge där motståndet är splittrat, där väljarna inte längre ser partiet som olämpligt i regeringsställning och där andelen FN-väljare stiger så högt att det kan bli fråga om stora segrar också på det nationella planet. Marine Le Pen blir inte president 2017 men trenden pekar på att det inte är orimligt att hon blir det 2022

Jag intervjuade nyligen en man som befinner sig på strategiskt hög position inom den yttersta högern, dock inte FN. ”Blir Marine Le Pen president emigrerar jag till Schweiz.” Han menade med dessa ord att ett Frankrike som väljer henne som president är en nation som inte längre tror på sig själv, som står på randen till inbördeskrig.