FN stoppas – och gör sitt bästa val någonsin

• december 14, 2015
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det finns en bekväm tolkning av valresultatet i den andra valomgången av de regionala valen i Frankrike: Nationella fronten har hindrats från att ta makten i alla regioner. Det franska folket har avvisat extremism och istället valt att gå samman och i enighet rösta för den demokratiska kandidat som låg bäst till efter den första valomgången. Fransmännen har tagit sitt ansvar.

Många kände också lättnad när valresultatet presenterades genom vallokalsundersökningar kl 20.00 i de olika tv-kanalerna. Det är ingen tvekan om att de regioner som riskerade en FN-majoritet i ock med detta val kan andas ut. Kulturbidrag hade dragits ner. Förslag om diskriminering inom transporter, i skolorna och på flera andra områden hade med all säkerhet lagts fram och röstats igenom. Regionerna har på en rad områden fått större befogenheter än de gamla territorierna.Framförallt hade – vid en FN-seger – den politiska makten skapat en splittring i befolkningen, ställt grupp mot grupp på ett sätt som skulle ha blivit förödande för gemenskapen i dessa områden. Hatet och rädslan hade blivit än mer närvarande även i de vardagliga mötena mellan människor från olika etniska grupper.

Det finns dessvärre också en uppenbar baksida av valresultatet igår. Vi kanske inte ser vad det är som egentligen händer. FN har tredubblat sitt röstetal från förra regionalvalet 2010. FN fick närmare sjuhundratusen fler röster i den andra valomgången igår jämfört med den första valomgången för en vecka sedan. Partiet fick en icke oansenlig del av den ökade väljarandelen mellan de två valomgångarna (röstskolkarna minskade från 49 till 41 procent). Partiet har aldrig i ett val, oavsett valdeltagande, kunnat räkna in så många röster som i den andra valomgången igår.Trots betydligt lägre valdeltagande fick FN trehundratusen fler röster igår jämfört med Marine Le Pens röster i den första valomgången av det senaste presidentvalet. Enligt Le Monde ska drygt 6,7 miljoner fransman ha röstat på FN i gårdagens regionala val. I presidentvalet 2012 deltog 79,5 procent av väljarna i valet. Igår deltog alltså 59 procent.

Dessa siffror säger trots allt en del. FN är inget parti som mellan två valomgångar föll ihop som ett korthus eller visade sin oförmåga att vinna när det gäller. Det är ett parti som bit för bit skaffar sig mer politiskt stöd i befolkningen. Säkert hade Marine Le Pen och hennes medarbetare hoppats på en eller ett par regioner när det gick så bra i första valomgången. Samtidigt har partiet sin propaganda klar. ”Vi växer, vi visade förra söndagen att vi är största partigruppering i Frankrike. Vi kan med än större kraft föra detta  resonemang att de andra partierna egentligen är ett enda maktparti och att vi i FN är det enda oppositionspartiet. Beviset är hur Socialisterna (PS) väljer att stödja högerns kandidater i två tunga regioner i den andra valomgången.” Resonemanget är till stor del demagogiskt men det ligger också en sanning i delar av resonemanget. Partiet växer och opinionsinstituten visar dessutom att dess väljare är mer trogna detta parti än de väljare som nu senast röstat på de så kallade traditionella partierna.

Det blir en oerhört tuff uppgift för både PS och Sarkozys parti Les Républicains liksom andra grupperingar i mitten och till vänster att hitta en politik och en strategi för att hålla borta Marine Le Pen från den absoluta toppen i nästa presidentval. Det är oklokt att skrämmas. Det är fortfarande sannolikt att franska folket framgångsrikt upprepar sin gemensamma front mot FN även 2017. Det kräver dock mer av de traditionella partierna än tomma ord om republikens värderingar. Det kräver från Les Républicains sida en omorientering från Sarkozys närmast anpassliga politik gentemot FN. Det krävs också att den socialistiska regeringen börjar föra en mer framgångsrik politik i sociala och ekonomiska frågor. Både modigare och effektivare.

Sarkozys ställning i partiet kan komma att försvagas redan i dag. Han möter övriga representanter för partiets ledning i ett möte som mycket väl kan leda till öppen strid inom partiet. En rad tunga högermän som Alain Juppé, Francois Fillon och inte minst vice ordföranden Nathalie Kosciusko-Morizet drar åt ett annat håll än han i relationen till FN. Det centerorienterade samarbetspartiet UDI var klart irriterade av Sarkozys strategi mot FN under denna valkampanj. UDI kan komma att dra sig ur samarbetet om Sarkos nuvarande linje blir Les Républicains officiella linje inför presidentvalet.

Det kan bli svårare för regeringen att uppnå så positiva resultat i den ekonomiska politiken före nästa val att människors missnöje dämpas. Arbetslösheten steg kraftigt den senaste månaden. Fortfarande upplever miljoner fransmän att deras materiella tillvaro är högst otillfredsställande. De ser också mörkt på framtiden. Detta missnöje är självfallet en av huvudorsakerna till att FN ständigt ökar. ”Det måste bli en förändring”, säger många och menar att landet prövat både Sarkozy och Hollande och att det nu bara återstår ett alternativ; Le Pen.

Regeringens ekonomiska politik är också en stötesten för att skapa samarbete med övriga vänsterpartier, inte minst de gröna. Regeringens talesman, Stephane Le Foll, släppte försiktigt en försöksballong igår kväll om en center-vänster-koalition. Han gick som på glödande kol när han försökte säga att den klassiska motsättningen vänster-höger inte längre på samma sätt beskriver de politiska motsättningarna. Han önskar sig uppenbart, liksom sannolikt också Premiärminister Manuel Valls, en samverkan mellan Socialistpartiet och delar av center- och högeroppositonen. Då skulle FN och den mörkblå kärnan av Les Républicains hängas av liksom partierna till vänster om PS. Detta är en närmast hädisk tanke i ett land som tänker bipolärt och höger- vänster i traditionella termer av arbete och kapital.

I dag börjar valrörelsen för president- och parlamentsvalet 2017. Det börjar med de interna bråken i partierna med måänga blodiga uppgörelser. Det kommer att fortsätta med bland annat primärval inom Les Républicains. Mycket annat kommer att hända som gör även 2016 till ett dramatiskt år i den franska politiken. Alla år är politiskt dramatiska i detta land.