Valls i svettig skjorta möter partivännerna

• september 2, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

I helgen höll Socialistpartiet sitt årliga så kallade sommaruniversitet i La Rochelle. Det är platsen där partivännerna inom PS samlas för att studera och utbyta tankar i slutet av augusti. Men journalisterna kretsar kring dem med kameror och skrivblock och universitetshelgen ger otaliga möjligheter för utspel, utmaningar av inre fiender och olika uttalanden. En helg att granska och tolka för alla som är intresserade av fransk politik.

Detta års universitetshelg i La Rochelle var ändå en av de lugnare. Till stor del förklaras det av en man – Manuel Valls. Han har på arton månader, han blev premiärminister i mars förra året – kopplat grepp om partiet på ett sätt som är imponerande. Han har varken utmanats av presidenten, Francois Hollande, eller partiets generalsekreterare Jean-Christophe Cambadelis och ändå har han drivit en hård och tydlig linje, en bra bit utanför den traditionella inom PS. Han har på ett sätt som måste väcka respekt satt sig själv i en form av mittenposition i partiet trots att han alltid legat på partiets yttersta högerflygel. Han har heller inte kunnat redovisa några storartade resultat när det gäller utvecklingen i fransk ekonomi. Det är ungefär lika illa ställt med tillväxten, statsskulden och arbetslösheten som för arton månader sedan. Nej, han har visat auktoritet på ett sätt som lugnar partifolket. Han inger en känsla av att han kan vinna val, att han är en framtidsman för partiet.

Manuel Valls var Hollandes kommunikationschef under valrörelsen 2012. Han är lysande i sitt sätt att skapa god PR för sig själv men också för regeringen. Han gör sällan misstag i sina uttalanden i media. Han läxade upp de partivänner i La Rochelle som buade åt en passage i hans tal. ”Vi buar aldrig åt varandra. Vi applåderar och vi kan låta bli att applådera. Men aldrig bua”, sa han där han stod i en vit skjorta som dröp av svett i en sal som kokade av sommarhetta. Han fick då hela salen att applåder och jubla.

Partifolket är i grunden skeptiskt till Valls och regeringens politik. Den stora boven i mångas ögon är finansminister Emmanuel Macron som kommer från Banque Rotschild och som nu öppet kritiserar reformen med 35-timmars arbetsvecka, en helig reform för de flesta aktiva socialister. Macron står för ett marknadsekonomiskt tänkande som så fullständigt bryter med den tradition från partiets glansdagar under Francois Mitterrands tid när rätten till arbete, fritid, semester, goda löner och övriga goda villkor var mer en mänsklig rättighet än följden av företags förmåga att sälja varor på en marknad. Det är självklart att de ord som Manuel Valls fällde till arbetsgivarna för ett halvår sedan (”Regeringen älskar företagen”) och liknande formuleringar från Macron är en nagel i ögat på människor som sätter människovärde, jämlikhet och politikens uppgift att förbättra levnadsvillkoren för vanligt folk i första rummet.

Just nu finns det ingen som kan utmana Valls om makten i partiet. Hollande lär bli partiets kandidat för ännu en mandatperiod som president i Frankrike. Det önskar också Valls. Men han önskar förmodligen att Hollande förlorar mot Sarkozy i den avgörande, andra valomgången så att Valls kan ta över ett parti i upplösning och bygga sin plattform för nästa presidentval, 2022. Som läget är i dag, ska väl tilläggas, så finns det ingen socialist som kan utmana honom.Innerst inne vet också partifolket som är samlat i La Rochelle att partiet måste ompröva många av sina ställningstaganden för att kunna anpassa sig till väljarna. Den gamla socialistiska retoriken fungerar inte. De värderingar som en stor del av partifolket bygger sina ståndpunkter på kan vara moraliskt rätt men fel i praktisk politik. Manuel Valls har inga bekymmer med kapitalismen. Han har inga problem att göra upp med den så kallade snällismen. Han ikläder sig lätt rollen som en auktoritär ledare. Manuel Valls är den som nu tagit ett ordentligt tag om styråran i det socialistiska partiet i Frankrike.