I sydöstra Frankrike lyser solen – mot Le Pen

• september 23, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag talar med människor i de små städerna och byarna i områden som Vaucluse och Gard i södra delen av Frankrike, nära städer som Avignon och NImes. Vackert väder. Solen skiner från en klarblå himmel. Temperaturen går lätt upp mot 25 grader på eftermiddagen. Jag kör genom landskap av åkrar och ängar. Odlad mark överallt och så de pittoreska byarna och de små städerna med sina välputsade hus, städade gator och torg och – vad jag kan se – välmående människor.

Jag stannar i den lilla staden Carpentras. Här är Nationella fronten stark. Hemmaplan för detta parti som bygger sin politik på en människosyn som gör skillnad mellan människor beroende på ursprung och på nationalitet. Den stora politiska stjärnan här är Marion Maréchal Le Pen. Frågan är vad hon är mest. Främlingsfientlig, nationalist, värdekonservativ?

Jag pratar med folk. Jag inser mer och mer att här drar människor inte gränsen mellan att vara försvarare av de så kallade republikanska värdena, det som förenat vänster och den vanliga högern, och att vara anhängare till Nationella fronten. Här är människor i stor utsträckning – höger. Som en man uttryckte det: ”I Carpentras röstar vi till höger. Två tredjedelar av befolkningen är höger och en tredjedel vänster” Höger är att rösta på Les Républicains (Sarkozys högerparti)  eller på Nationella fronten.

Jag träffar Francis Adolphe, borgmästaren i staden. Han är socialist och en av de få från sitt parti som lyckades bra i kommunalvalet 2014. Detta val innebar en jordskredsseger för Les Républicains (som då hette UMP) och för Nationella fronten som kunde besätta borgmästarposten i flera halvstora städer, särskilt i södra delen av landet. Borgmästaren vann med en tredjedel av rösterna tack vare att högern och Nationella fronten – ännu – inte har någon samverkan om en gemensam kandidat. Man frågar sig… hur länge till i den sydöstra delen av landet. Det är inte alltid lätt att se skillnaden.

Francis Adolphe ser skillnaden mellan vanlig höger och Nationella frontens kandidater. De senare bara pratar, menar han. De spelar på missnöjet men saknar konkreta lösningar. För honom finns det en skillnad mellan de republikanska partierna och Nationella fronten.

Adolphe har säkert rätt men problemet är att människorna som röstar verkar ha en annan inställning. De må säkert tycka att Nationella fronten saknar ett konkret program men de delar partiets grundvärderingar. Denna blandning av traditionalism, ett så kallat vårdande av det franska kulturarvet och en kamp mot två fiender som ska bekämpas; invandraren som inte passar in i samhället och socialisterna som lovar bidrag till folk som inte jobbar och som inte tar i med hårdhandskarna mot buset.

Socialisterna har varit dåliga på att engagera sig för vanligt folk, menar Francis Adolphe. Nu gäller det för vårt parti att visa oss ute bland människorna och lösa deras vardagsproblem. Det är enda sättet att slå tillbaka Nationella fronten. Visa att vi har lösningarna.

Jag fortsätter min bilfärd genom detta vackra landskap. Ändå verkar människorna jag möter inte nöjda eller glada. Fransmän klagar alltid, säger alla fransmän. Jag träffar en vinodlare i bygden. Han menar att fransmän klagar ännu mer nu än tidigare. Vi har fått det sämre på flera sätt och vi klagar mer. Vi är mer desillusionerade. Vi har det sämre materiellt, vi tror inte på politikernas förmåga att förbättra villkoren för oss.

Vår egen frihet som medborgare är också begränsad, tillägger han. Det ligger i den franska identiteten att vi som medborgare har stor personlig frihet men det stämmer inte. Staten är stark och har ett stort kontrollbehov. Det märks i dess sätt att styra över regionerna och ända ner på kommunal nivå. När jag lyssnar på honom tänker jag på en undersökning som publicerades häromåret och som slog fast att Frankrike är Europas mest missnöjda folk. Svenskarna var mest nöjda.

Jag inser vilken makt staten har i detta centraliserade land. Staten ger subventioner till det mesta som sker på regional och lokal nivå. Vill en kommun bygga en skola måste det gå genom staten. Så är det med det mesta. Medborgarnas inkomstskatt går till staten. Kommunerna har bara rätt att ta upp skatt för medborgarnas mark och bostäder. Det är begripligt att människor så långt från maktens Paris känner frustration.

Det är  också lätt att förstå att ett parti som Nationella fronten med sin populistiska framtoning har ett eldorado i en region med så många frustrerade människor. Jag är bokstavligt talat  fylld av all klagan när jag lämnar vinodlaren på min vidare bilfärd. Jag hinner träffa en borgmästare till innan mörkret faller och jag ska gå till nattvila. Hon klagar förstås också. På Paris som inskränker kommunernas rättigheter, på socialisternas politik som minskar människornas frihet och hindrar näringslivets expansion och som för en alltför generös invandringspolitik. En borgmästare som motsätter sig den snabba teknikutvecklingen och stordriften. Utvecklingen går åt fel håll. Jag föreslår lite skämtsamt att det kanske är dags att säga som i den berömda musikalkupletten: Stoppa världen. Jag vill stiga av. Hon verkar hålla med.