Hollande – den svenska presidenten

• september 29, 2015
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Igår kväll visade France 3, en av de statliga tv-kanalerna en intressant dokumentär om Francois Hollande. En bild av presidenten som vi haft tidigare men som förstärktes genom filmen. Normal och lite färglös. Filmens hjälte blev istället hans presschef.

Yves Jeuland har gjort en film om president Hollande under perioden från sommaren 2014 över terrorhändelserna i januari i år . Det speciella är att han intresserat sig för en aspekt av presidentlivet, kommunikationen. Allt kretsade kring hur Hollande framträder i olika sammanhang och hur samspelet ser ut mellan honom och hans stab och mellan honom och media. Som tittare fördes vi först bakom kulisserna för att se förarbetet till en planerad händelse eller till ett tal av Hollande. Därefter fick vi också vara med när händelsen inträffade medialt. Hollande höll tal, skakade händer på ett statsbesök eller genomförde ett regeringssammanträde.

Tv-dokumentären ger oss en bild av presidenten och inte minst hans sätt att samspela med sin stab. Det märkliga är att hjälten inte blir presidenten själv utan den ständigt närvarande unge presschefen Gaspar Gantzer, 36 år och med alla de rätta elitskolorna bakom sig. Han styr och ställer med pressen, synes upprätthålla den perfekta balansen mellan att ha en förtrolig ton till journalisterna och samtidigt tala om för dem precis hur de ska formulera och tolka Hollandes framträdanden.

Filmen heroiserade alltså Gantzer men gav knappast en lika smickrande bild av President Hollande. Visserligen framställs han som trevlig, till och med gemytlig. Han skämtar, klappar medarbetarna på axeln och säger att det är viktigt att hålla den politiska linjen rak och tydlig. Men… Så mycket mer får vi inte veta. Och vi tror att det är precis sådan Hollande är som människa och politiker. Han är, för att citera chefen för ett av de franska undersökningsföretagen, en mécano-politicien. Han beter sig som president som han gjorde under sin tid som generalsekreterare i socialistpartiet. Han bekymrar sig under lång tid för hur en politisk motståndare tänker agera i en politisk-taktisk fråga medan han beslutar sig snabbt – några minuters betänketid, sa en av filmens kommentatorer – om  han ska skicka trupper till Syrien.

Det jovialiska hos Hollande är allmänt omvittnat. Det finns en avslöjande sekvens i filmen som klippts bort men som visades efteråt. Där sitter Hollande bland partivänner, bara manliga, runt ett enkelt matbord och pratar och skrattar. Här är han totalt avspänd. En grabb bland grabbar. Väldigt långt från rollen som förväntas av en fransk president. Det finns gränser för vad franska folket accepterar när det gäller en presidents uppförande. Lite fiffel med statens pengar, gärna älskarinnor men knappast en folklig grabbighet där värdigheten är satt i fråga.

Hollande är en mycket intelligent man och en smart politiker. Han är också skicklig på att skapa konsensus kring viktiga beslut i politiska frågor. Men, som en kommentator i tv sa efter filmen, det märks inte att det är presidenten som fattat besluten. Dialog och konsensus uppfattas inte som bevis på styrka. Den president som meddelar sin uppfattning och pekar med hela handen är trots allt mer respektingivande än den som tolkar andras åsikter och till slut formulerar en linje som alla kan enas kring. Hollande skulle bli en utomordentlig statsminister i Sverige.