Sarkozy styr sina trupper med nytt partinamn

• maj 31, 2015
• Tomas Lindbom
• 1 comment

UMP har kongress och byter namn till les Républicains eller Republikanerna på svenska. Partiets ledare, Nicolas Sarkozy, har regisserat namnbytet och kongressen. Med stor skicklighet har han samtidigt tagit loven av sina konkurrenter om rollen som kandidat i presidentvalet 2017 och ställt sig längst fram som huvudopponent till den sittande presidenten Francois Hollande och hans socialistregering.

Inom fransk höger är det traditionellt ledaren som väljer sin flock och inte medlemmarna i partiet som väljer sin ledare. Det blir väldigt tydligt i fallet Sarkozy. Enligt tidningen Le Monde regisserade han kongressen så att de alla som ville fick ordet i en slutmanifestation för Republikanerna och högerns alternativ inför valet 2017. Francois Fillon, Alain Juppé och Bruno Le Maire fick också tala men de hälsades med högljudda burop av Sarkozys anhängare i salen. De kunde inget annat än att uttrycka sitt stöd för det nya namnet och för den linje som Sarkozy stakat ut, om än med vissa reservationer för att behålla trovärdigheten som konkurrenter till honom om rollen som presidentkandidat.

De tre övriga presidentkandidaterna var ändå tre i mängden i detta magnifika regiarbete av Sarkozy. Till slut gick han själv upp på podiet och höll ett fyrtio minuter långt tal. I detta tal visade han sitt ledarskap och att det nya partiet var hans parti och att alla i salen borde följa honom.

Det nya namnet på partiet är förstås inte valt av en slump. Det svarar mot en stark önskan hos stora delar av den franska befolkningen; att vara ett enat folk kring en nationell idé med särskilda värderingar. En önskan om en nationell identitet som bygger på familjen som samhällets grundpelare, arbetet som inte ska vara sämre betalt än bidrag från det offentliga, auktoritetsbegreppet som gäller både för samhället (staten) och inom familjen (föräldrarna eller i extrema fall för fadern i huset) samt skolan som enligt Sarkozy ska grundas på att få fram kompetens och belöna ansträngning och flit. Han lyfte fram den kristna traditionen och  var också i talet tydlig med att kräva att invandrare ska anpassa sig till den franska kulturen. Han anslöt sig till den i Frankrike så omhuldade linjen att invandrare inte ska integreras utan assimileras in i det franska samhället.

Nicolas Sarkozy visade också på partiets hållning genom att i sitt tal ägna en stor del av tiden till att kritisera socialisterna. Det är intressant att ta del av hans retorik på denna punkt. Så här sa han enligt Le Monde :

”Vänstern försvarar inte Republiken. Vänstern gör en karikatyr av den med sin genusteori, sin ideologiska form av pedagogik, med sin paroll ”Det är förbjudet att förbjuda”, med sin nivellering, med sin egalitarism.” Han attackerade den nuvarande presidenten Hollande för att åka till Cuba och skaka hand med Fidel Castro istället för att åka till Moskva och hylla det ryska folket. Med detta menade Sarkozy att det Frankrikes president borde ha varit närvarande vid firandet av freden i 70 år med den stora militärparaden i Moskva den 9 maj. Hollande liksom Merkel och andra stora västledare avstod från att närvara vid detta tillfälle. I denna fråga som i frågor om invandring, lag och ordning och auktoritet närmar han sig den hållning som intas av Nationella fronten och dess ledare Marine Le Pen.

De tre andra kandidaterna till ett primärval för högern inför presidentvalet 2017 har nu en svår uppgift att överhuvudtaget lyckas genomföra ett sådant primärval. Sarkozy är förstås inte alls intresserad. Han har nu sitt nygamla parti i sina händer. Han regisserar det till sin fördel. Francois Fillon, den tidigare premiärministern, konstaterade i sitt tal på kongressen att det vore omöjligt att inför franska folket tala om frihet om vi inte inom vårt eget parti omfattar samma frihetsbegrepp. En rimlig begäran kan tyckas men frågan är om han någonsin får chansen att tävla om rollen som partiets presidentkandidat. Alain Juppé som också vill kandidera i ett primärval är populärare enligt de senaste mätningarna än Sarkozy inom hela högern och centern (det underlag som också Sarkozy behöver för att vinna presidentvalet). Han borde helt logiskt därför vara en bättre kandidat för högern än Republikanernas ledare. Men logik och politik hänger inte alltid ihop. Entusiasmen för Sarkozy verkade vara stark på kongressen.