Homofobi i Frankrike

• maj 12, 2015
• Tomas Lindbom
• 2 comments

I ett blogginlägg den 29 april skrev jag om Èdouard Louis´bok Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Författaren skriver om sin egen barndom och ungdom i en liten industriort i norra Frankrike där världen stått still. Människorna blir kvar i byn, har ett minst sagt begränsat synfält på världen utanför och rasism och homofobi är självklara inslag och viktiga inslag  i de värderingar som dominerar. Rasismen är utbredd bland fransmän i dag – och inte bara bland fransmän, måste tilläggas – men också homofobin. I Le Mondes nätupplaga i dag ges statistik för hur svårt livet fortfarande är för många homosexuella.

Édouard Louis pekar i sin bok på homofobin i en liten, efterbliven ort i Frankrike. Det är lätt att tänka att fenomenet att hata homosexuella och i värsta fall förfölja och misshandla enskilda bögar och lesbiska är ett utdöende fenomen. Det är lätt att sitta i storstan och konstatera att lagstiftningen skyddar sexuella minoriteter och att mänskligheten har gått framåt i humanitet och tolerans. Statistiken från en nyligen presenterad studie kring homofobi i Frankrike, gjord av organisationen SOS homophobie visar att ingenting hänt efter införandet av samkönade äktenskap 2013. Snarare har det blivit värre.

Undersökningen som görs varje år visar att siffrorna är högre 2014 än 2011, året före diskussionen i media och parlament om lagen som ger homosexuella rätt att gifta sig borgerligt. Det handlar om hot och trakasserier men också om fysiskt våld. Dessa homofoba angrepp ökade starkt under 2012 och 2013 när debatten pågick som mest kring lagen om ”äktenskap för alla”. Antalet anmälningar för homofobi  2014 är 80 procent högre jämfört med 2012. Men siffran är också högre för 2014 om man jämför med 2011, året innan debatten om en könsneutral äktenskapslag tog fart.

Siffror kan alltid diskuteras men det råder inget tvivel om att det förekommer kontinuerlig förföljelse av homosexuella i Frankrike. Det ska sägas att detta är precis samma berättelse som RFSL kan ge av situationen i Sverige och tveklöst i vilket annat europeiskt land som helst. Redan de verbala trakasserierna, de hånfulla skämten räcker för att begränsa tillvaron för många homosexuella.

SOS homophobie har gjort en särskild studie över lesbiska kvinnor i Frankrike. Där framgår det att vart femte par undviker att öppet visa att de lever tillsammans. Många lesbiska beskriver hur de begränsas i sina möjligheter att leva fullt ut sina liv. De blir begränsade i sina möjligheter att umgås med andra; kan inte berätta om sin helg med sin familj. De blir bortvalda i föreningar eller i det sociala umgänget på grund av sin sexuella läggning.

En av vår tids stora utmaningar är att lösa problemet med förtryck av minoriteter. Modernismens 1900-tal lyckades aldrig bearbeta dessa frågor i en tid av kolonialism och traditionellt familjetänkande. Vi fick dessutom regimer i Europa som hyllade rasism och homofobi. Det är svårt att få människor att respektera det annorlunda men det kan inte vara omöjligt. Ett slentrianmässigt tänkande kring vi-och-dom får inte tillåta att människor från främmande kulturer eller homosexuella tvingas lida.

I Paris ser jag i dag homosexuella par som promenerar på gatorna hand i hand och detta sker även utanför området Marais som är den mest toleranta stadsdelen i Paris. Men är detta tillräckligt? Naturligtvis inte. Det är lika otillräckligt  som den könsneutrala äktenskapslagen inte kan innebära att vi får inbilla oss att  tro att arbetet mot homofobi numera är avslutat. Det räcker att ta till sig statistiken från SOS homophobie.  Trakasserierna är fler i dag än för några år sedan.En lag om könsneutrala äktenskap har varit till glädje för bland annat de 10 000 homosexuella par som gifte sig under 2014. Men vad händer dem när de borstat av sig risgrynen efter vigselakten och ska börja leva sina liv som gifta? Samhället i Frankrike har ett ansvar för deras fortsatta liv. Liksom samhället i Sverige och i alla andra länder.