Demonstrationer mot skolreform

• maj 19, 2015
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Nu är det dags igen. Vilken politisk reform i Frankrike ackompanjeras inte av demonstrationer på gatorna. Ibland lyckas demonstranterna stoppa ett lagförslag, ibland inte. I alla händelser måste en minister och en regering räkna med att det kokar av vrede när reformer ska genomföras, oberoende av ämnesområde eller politisk färg på regeringen.

Nu är utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem utsatt för tryck från intellektuella och skolfolk. I dag demonstrerar en rad fackliga organisationer mot hennes och regeringens förslag att förändra den så kallade collège till vissa delar. Målet är att höja kunskapsnivån hos alla elever, inte minst de mer svagpresterande. Det ska ses mot bakgrunden att Frankrike på senare år tappat placeringar i Pisaundersökningarna. Det är framförallt i socialt svagare områden som skolan har problem.

Den franska skolan har aldrig reformerats som den svenska. Ingen grundskolereform, inga förändringar i betygssystemen. Pedagogiken är fortfarande mycket  traditionell. Katederundervisning med lärare som följer en läroplan och meddelar kunskap till de elever som vill lära sig.

Collège är åren mellan småklasserna och gymnasiet (från ungefär 11 till 15 år). Regeringen vill nu satsa hårdare på basämnena och där höja kunskapsnivån hos alla elever. Ministern föreslår införande av ämnesöverskridande lektioner. Två ämnen ska behandlas under en och samma timme. Något som kanske kan motsvara införandet av orienteringsämnen istället för separata ämnena geografi, historia, samhällskunskap i grundskolans barndom på 60-talet.

Najat Vallaud-Belkacem föreslår också att latin eller grekiska som obligatoriska ämnen på en av utbildningslinjerna ersätts av ett ämne som också infördes med grundskolan på 60-talet på humanstisk gren, antikens språk och kultur. Latin och grekiska blir tillvalsämnen.

Dessa förslag kan väl motiveras. Det rör sig om reformer som vi genomförde för över femtio år sedan och som här reformeras i modestare form. Förslagen  trycker ändå garanterat på knappar som ökar adrenalinet hos olika grupper i samhället. En allmän konservativ misstänksamhet som alltid finns i Frankrike triggas igång.

De intellektuella som garanterat har en röst i medierna rasar mot förslaget att begränsa latinets och den klassiska grekiskans ställning. Deras förtvivlade rop kan sammanfattas i ordet som vi som är äldre minns från 60-talets konservativa: ”kulturskymning”. Dock är det intressant som en ledare för en lärarfacklig organisation konstaterade; i de fattigare förortsområdena läses latin eller grekiska av 20 procent av eleverna.

De fackliga organisationerna upprörs över förslaget att ha interdisciplinära lektioner, det vill säga två ämnen under samma lektionstimme. Lärarna kämpar med näbbar och klor för att skydda sina respektive ämnen. En historielärare förknippas sin läraridentitet med bara historia, en biologilärare med bara biologi. Nu hotas det av reformförslaget.

Satsningen på vissa basämnen hotar då andra ämnen. Lärarna i latin och grekiska är skrämda över risken att förlora sina jobb och finns förstås ute på gatorna i dag för att försvara sina roller i skolan.

Frankrike är som sagt ett konservativt land. Människor tänker i högre grad än i de anglosaxiska länderna i produktionstermer. De tänker inte kund eller elev utan producent av varor och tjänster och lärare. Den som producerar måste få fortsätta att producera på samma sätt för att skydda sina intressen. Mottagarperspektivet kan ändras men det får inte rubba cirklarna. Arbetsmarknaden ska se ut som förr. Det gäller skolorna i dag men igår var det böndernas odlingar och i morgon kan det vara fabriksarbetarnas villkor som inte under några omständigheter får förändras.

Najat Vallaud-Belkacem lär ändå rida ut stormen den här gången sedan hon sannolikt fått göra vissa anpassningar av sitt förslag. Facken  tänker inte ge sig så lätt och högeroppositionen i parlamentet skramlar förstås med vapnen i hopp om att kunna tillfoga regeringen ett nederlag. Det finns emellertid en opinion som förstår att tiden inte står stilla. Föräldrar som ser behoven av förnyelse av skolan. Det finns medborgare som tror på att lyfta de svagare grupperna i skolan och anpassa undervisningen efter moderna krav. Än så länge har inte lärarna fått sällskap av eleverna på gatorna. Collègeungdomarna är ändå lite väl unga. Hade reformen rört gymnasiet hade demonstrationstågen säkert fyllts av många studeranden.