Storkonflikt inom FN

• april 9, 2015
• Tomas Lindbom
• 2 comments

I Sverigedemokraterna pågår ett öppet inbördeskrig mellan moderpartiet och ungdomsförbundet. Samtidigt skär nu ett öppet sår genom Nationella fronten där det är uppenbart för var och en att pappa Jean-Marie och dottern Marine har svårt för varandra och dessutom för ett öppet krig i medierna kring centrala frågor. Inte minst handlar det om partiets hållning till tolkningen av nazisternas utrotning av judar under andra världskriget.

Konflikten mellan far och dotter har pågått i flera år men har nu fördjupats till den grad att dottern överväger att utesluta honom. Marine Le Pens försök att putsa upp fasaden på detta sorgligt rasistiska partibygge har ökat spänningen till hennes pappa som var partiets ledare från grundandet 1972 fram till kongressen i januari 2011 och dessutom faktiskt är av kongressen vald till hedersordförande på livstid.

Krisen har blivit akut därför att Jean-Marie Le Pen återigen förklarat att han anser att gaskamrarna under andra världskriget var ”en parentes i världshistorien”. Han har också nyligen förklarat att han inte anser att Vichyregimens ledare Marskalk Pétain bör beskrivas som en landsförrädare.

Konflikten mellan pappa och dotter speglar en spänning inom partiet. Den äldre generationen men också en del framträdande yngre politiker stöder Jean-Marie, bland annat hans barnbarn Marion Maréchal Le Pen, systerdotter till partiledaren Marine. Alla stöder inte några av hans mest barocka yttranden men det förhållandevis starka stödet för honom kan förklaras med hans trohet mot partiets och extremhögerns historia. Han företräder en hållning som går tillbaka till den nationalistiska höger som var stark i början av 1900-talet med rötterna i den tidens antisemitism och försvar för Frankrikes överhöghet i världen och motstånd mot all form av modernism och kapitalism. Denna linje företräddes också konsekvent av Pétain under Vichyåren på 1940-talet.

Det kan vara svårt för en svensk iakttagare att förstå historiens betydelse för ett parti men i Frankrike spelar troheten mot traditionen en viktig roll, i alla partier. Socialister – ej att förväxla med de ledande politikerna inom Socialistpartiet – vårdar arvet från Robespierre under franska revolutionen. Många högermän talar med värme om kejsar Napoleon. Förre premiärminister Dominique de Villepin har till och med skrivit en tjock biografi om denne franska krigare och politiker som levde för 200 år sedan.  Jean-Marie Le Pen är garanten för att den nationalistiska och rasistiska traditionen från 1800-talet får leva vidare. Marine Le Pen däremot ses av samma personer inom FN som en opportunist som förvanskar den sanna nationalistiska läran.

Det råder dock ingen tvekan om att dottern har alla trumf på hand. Hon har de flesta i ledningen på sin sida. Hon har sett till att bygga upp en stab av skickliga personer runtomkring sig som stöttar henne i vått och torrt. Hon har också opinionssiffrorna på sin sida. FN skulle snabbt sjunka i opinionssiffrorna om pappans politiska linje skulle följas. Han hade under många år stora framgångar som ledare för partiet men i dagens läge skulle han stå sig slätt. Marines kombination av muslimsk rasism kombinerad med vänsterpopulism har gett partiet stora segrar under de senaste åren och så lär det fortsätta.