Klass och homofobi

• april 29, 2015
• Tomas Lindbom
• 3 comments

Den uppmärksammade självbiografiska romanen En finir avec Eddy Bellegueule finns sedan en tid i svensk översättning, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, på Wahlström & Widstrand. Det är en bok, värd att läsas. En pojke växer upp i ett trasproletärt samhälle, en liten by i Picardie i norra Frankrike. Han är inte som alla andra. Hans feminina läggning uppmärksammas i tidiga år. Han passar inte in i ett samhälle där traditionella könsroller inte bara är självklara utan allt som avviker betraktas med misstänksamhet och hat. Ja, våldet mot det annorlunda är öppet.

Pojken är också författaren som i dag är 22 år. Han visste att han måste fly från sin lilla by. Att stanna kvar hade inneburit undergång. Samtidigt har han styrkan. Via teatern tar han sig kring 16 års ålder först till staden Amiens och sedan vidare till Paris och en av landets främsta elitskolor där han nu studerar.

Boken handlar inte om de senaste åren i hans unga liv utan om barndomen och slutar i hans resa till Amiens. Bokens innehåll och språk väcker starka känslor hos läsaren. Den utsatthet som han upplever i sina tonår handlar om 2000-talets första decennium. Det är ingen berättelse från medeltiden. Frankrike är inte heller ett barbariskt land. Så här ser det förstås ut också i andra europeiska länder. Vågar vi tro att det är så mycket bättre ens i Sverige? Det är ett stort avstånd mellan storstädernas upplysta och toleranta kultur och den som kan finns i traditionella byar och städer.

Den industriort i Picardie som Edouard Louis beskriver är en ort dit invandrarna aldrig nått. Eddys far hatar invandrare, särskilt araber och svarta. Sonen varnas för Amiens som enligt fadern befolkas till stor del av dessa invandrare som begår brott och i stora gäng ger sig på de riktiga fransmännen. Självfallet har Nationella fronten stärkt sin ställning på orten.

Reaktionerna på boken i Paris intellektuella kretsar har varit övervägande positiva. Ingen kan annat än beundra romanens öppenhet, författarens mod att berätta sin egen smärtsamma historia och alla måste ta till sig sanningen om hur vissa medborgare i landet ser på minoriteter.

Samtidigt har en del kritiker i det parisiska etablissemanget haft svårt att acceptera att en utsatt grupp socialt som dessa arbetslösa eller fattiga arbetare i Picardie agerar med sådant raseri mot de individer som de kan dominera. Invandrare och bögar blir  offer för ren förföljelse. Det går att förklara hatets och våldets orsaker när en socialt underordnad grupp i samhället i samhället ger sig på en annan grupp som står hjälplös inför en mobbs fysiska angrepp. Samtidigt är det svårt att förlåta en kultur som är så  dömande och våldsam. Kapitalismen och klassamhället kan inte till fullo ursäkta de utsatta gruppernas eget förtryck mot dem som de anser svagare eller som de kan förgöra med våld.

En stor del av Frankrikes vänster har fortfarande en tendens att övertolka konflikter mellan individer och grupper i samhället  i  klassmässiga termer. Det blir då obehagligt att se hur en underordnad grupp som dessa fattiga arbetare och arbetslösa i en gammal industrregion i norra Frankrike beter sig på ett maktarrogant sätt. Det är svårt att acceptera dess rasism och hat mot homosexuella. Alla ledande socialister i  Frankrike predikar ju både social rättvisa och tolerans mot oliktänkande och försvarar de mänskliga rättigheterna. De borde se och förfasas över  hur stora delar av den franska traditionella arbetarklassen istället söker sig till ett parti med rötter i fascism och främlingsfientlighet. Inför 2012 års presidentval låg vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon bra till att få högre röstsiffor än Marine Le Pen. Men så höll han ett  brandtal för de arabiska invandrarnas rättigheter  i sitt stora tal i  Marseille några veckor före första valomgången. Det talet fick hans opinionssiffor att stupa brant neråt och han slutade flera procent under Le Pens siffror i själva valet.

Frankrike är inte unikt i Europa. Vi ser i flera länder hur en stark folklig rörelse attraheras av partier som motarbetar demokrati och tolerans. Vi kan ha olika skäl att blunda för verkligheten men blundar är vi många som gör. Edourd Louis bok tvingar många av oss att öppna ögonen och se att hatet mot utsatta grupper finns i så många sammanhang. Det finns också bland dem som själva är utsatta. Som själva saknar hopp om framtiden. De som lever i den lilla orten i Picardie saknar en framtid. De har för länge sedan givit upp hoppet om att en ny generation kan göra någon form av klassresa. Istället har hela orten skapat sina egna värderingar med sina hierarkier och sitt maktfullkomliga förtryck. När hatet, intoleransen och det auktoritära formar  människosynen och samhällssynen är det illa. Om dessa värderingar sprider sig till fler och större områden i Europa kan vi bli riktigt oroliga.