Hollande, Socialistpartiet och nästa val

• april 13, 2015
• Tomas Lindbom
• 3 comments

Francois Hollande har om några veckor suttit tre av sina fem år som president i Frankrike. Det råder ingen tvekan om att allt han gör, alla tankar han tänker dygnet runt handlar om återvalet till president 2017. Han har en svår verklighet att bemästra. Ekonomin är fortfarande svag i landet. Han ska få väljarna med sig i nästa val vilket är en tuff uppgift. Det är inte heller självklart att få alla fraktioner av sitt eget parti med sig. I juni har socialistpartiet kongress. Nu pågår ett taktiskt spel i alla läger. Kongressen kommer sannolikt att ställa sig bakom Hollande och hans regering men inte utan anmärkningar och särkrav.

Francois Hollande har som många känner till gjort en omorientering under sin mandatperiod från en mer klassisk fransk socialistisk retorik till en socialdemokratisk för att inte säga socialliberal politik. Vänsteretoriken före valet var sannolikt främst tänkt som ett sätt att fånga in vänsterblockets väljare och säkra segern över Nicolas Sarkozy. Ändå var Hollande rätt svävande i sin socialliberala hållning de första tjugo månaderna. Först vid årsskiftet 2013-14 ändrade han sig definitivt. Retoriken blev socialliberal och hans politiska program fick klarare konturer. Något senare bytte han också premiärminister till Manuel Valls, Socialistpartiets mest socialliberala frontfigur. Med valet av Emmanuel Macron som finansminister ett halvår därefter var skinnömsningen total.

Nu står Hollande inför ett annat dilemma. Fransk politik delas i mitten mellan vänster och höger. Hollande måste ha merparten av vänsterväljarna med sig för att vinna nästa presidentval. Han kan inte räkna med stöd av center- och högerväljare i någon större utsträckning. Han kan framförallt inte räkna med centerpartiernas stöd. De kommer att luta sig mot högern, oavsett om dess kandidat blir Nicolas Sarkozy eller någon annan. Hur ska Hollande med sin socialliberala framtoning, som är följden av landets ekonomiska kris och trovärdighetsproblem gentemot den globala finansmarknaden och EU:s ledning i Bryssel, nu och fram till valet 2017 samtidigt förföra de folkliga väljargrupper som i vredesmod lämnat hans parti och under det senaste årets kommunala och regionala val istället röstat på Nationella fronten eller avstått från att rösta?

Francois Hollande är en mästare på att blansera på en smal politisk lina. Han har nu ägnat de senaste månaderna åt att söka förföra de gröna som han hoppas ska återvända som samarbetsparti till socialisterna i regeringen. De gröna lämnade regeringen när Valls blev premiärminister. Han har också bjudit in de så kallade frondörerna i sitt eget parti till trivsamt mingelparty i Elyséepalatset. Frågan är om dessa former av charmoffensiv leder till någon framgång. De gröna är splittrade och bara några av deras ledare kan – möjligen – lockas av ministerposter under detta år. Frondörerna fortsätter att kräva mer av en efterfrågebaserad ekonomisk politik. Stödet till näringslivet måste kompletteras med mer bidrag till de svaga grupperna i samhället, menar de.

Socialistpartiets generalsekreterare, Jean-Christophe Cambadelis, sa häromdagen att socialisterna för första gången i sin historia tvingats att ägna sig åt produktion av samhällsnyttigheter istället för distribution och fördelning av välfärd. Bakom hans analytiska uttalande ligger en kritik dold. Cambadelis är liksom många av de ledande socialisterna utanför regeringen mån om att det ska gå att känna igen partiet för alla de väljare som tidigare röstat vänster. Det går inte, menar han och andra, att marknadsföra partiet i valrörelsen 2017 med ett program som till stor del skulle kunna förväxlas med ett center- eller högerprogram.

Kanske klarar Hollande ett omval 2017. Lika sannolikt är att han inte ens kommer till en andra valomgång i presidentvalet. Sedan förra valet har Nationella fronten stärkt sin ställning ytterligare och Frankrike är i dag ett land med tre politiska kraftfält; Nationella fronten, högern och socialisterna. Det troliga scenariot är att det står mellan Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy i en andra valomgång. Då upprepas mönstret från 2002 när Marines pappa blev  motkandidat i andra valomgången till högerns Jacques Chirac. Skulle det inträffa innebär det en lång ökenvandring för Socialistpartiet och hela vänstern. Det är självklart att Cambadelis, Martine Aubry och andra socialister är oroade. De gillar inte Manuel Valls regeringsprogram och de tror möjligen inte heller att det är taktiskt sett ett bra program för att vinna val.

Hollande tänker ändå låta Valls fortsätta på den inslagna vägen mandatperioden ut. Hollande vet att en vänstergir nu skulle skrämma upp den globala finansmarknaden och skapa bråk i Bryssel och Berlin. Hollande tror förmodligen också att en vänstergir med de nya konflikter som uppstår internationellt kommer att skapa ännu större problem i Frankrikes redan hårt ansträngda finanser. Arbetslösheten skulle inte minska och skulden mot utlandet öka ännu mer.