Fransmännen – ett splittrat folk

• mars 15, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Omgivande nationers bild av Frankrike är förstås inte entydig för det vore märkligt. Ett land, ett folk kan aldrig beskrivas enkelt. Beskriv Sverige och svenskarna och det blir en komplex bild, en tavla med många färger. Så är det med Frankrike och ofta präglas vår bild av var vi själva tar vår utgångspunkt när vi iakttar och vad vi tittar på.

De senaste åren har ändå det politiska läget i landet skärpts av motsättningar. Motsättningarna har kommit till ytan. Det är ett fenomen som kan iakttas i många europeiska länder och som oftast är det grundat i sociala och ekonomiska konflikter men också i en förändring på det kulturella och religiösa planet. I Frankrike verkar motsättningarna vara större än på de flesta andra håll.

Frankrike före sekelskiftet levde i skyddet av avspänningen i Europa efter Berlinmurens fall och främst efter det kalla krigets slut. Det så kallade kriget mot och med terrorister skapade en ny fiende som höjde temperaturen i Frankrike. En temperaturhöjning som starkt påverkades av en ekonomisk nedgång för folket och ökade klyftor mellan rika och fattiga.

Frankrike efter 11 september 2001 har genomgått en sorglig process av förlorad framtidstro, ökande sociala och kulturella klyftor och en känsla – ska nog främst kalla det en känsla – av försämrade levnadsvillkor ekonomiskt sett. Socialistiska partier har definitivt tappat attraktionskraften på vanligt folk i meningen att ha lösningen på framtiden. Det innebär inte att socialistiska partier inte längre spelar en politisk roll och kan bäras fram av folkets majoritet till regeringsmakten. Hollandes seger i presidentvalet 2012 är ett bra exempel på det.

Attraktionen på vanligt folk utövas istället av den rörelse som förenar en ofta vulgär ekonomisk och social populism med främlingshat och nationalism i största allmänhet. Inför det stundande valet till departementen (Frankrikes län) är Nationella fronten det största partiet i landet.

Egentligen finns alltid dessa spänningar i Frankrike fast de under det senaste decenniet skapade mer politisk oro. Fransmännen förhåller sig till samhällsfrågor utifrån olika trådar tillbaka till historien.

Den antiklerikala och kulturradikala hållningen som har rötter både i upplysningstiden och franska revolutionen. Den dominerar också i den politiska och mediala ledningen som nästan uteslutande finns i Paris.

Den jabobinska traditionen som alltså söker sig tillbaka till jakobinerna under franska revolutionen mest blodiga år är centralistisk och återfinns hos olika partier, från kommunister till nationalister.Frankrike är av historien ett av Europas mest centralistiska länder vilket skapar konflikter mellan Paris och övriga landet och som skärper till de nationalistiska tankegångarna.

Vidare finns den katolska traditionen som inte ska underskattas. Den antiklerikala, republikanska hållningen som varit Frankrikes officiella sedan slutet av 1800-talet och markerades tydligt med kyrkans skiljande från staten 1905 har inte tafit död på en form av kulturell konservativ katolicism. Den senare kämpar för en traditionell moral. katolska privatskolor och bär på en stark skepsis mot Paris och landets ledande politiker och förvaltare av den sekulära staten. Utan denna katolska rörelsen hade aldrig reaktionerna mot lagen om samkönade äktenskap kunnat bli så stor och nästan hota hela lagförslaget.

Antisemitismen har alltid funnits i Frankrike och får nu sällskap av en minst lika stark antimuslimsk stämning. För eller mot judar, för eller emot muslimer, är ännu ett sätt för många fransmän att dela upp folk i vi och dom. I de ändlösa debatterna som ofta förs med skarpa filosofiska argument och som kan föras lika väl på kaféer, i hemmen som i tv-debatterna, i olika tidningar och på nätet markeras ständigt skiljelinjer mellan människor och grupper. De olika politiska, religiösa och kulturella spänningarna får näring att fördjupas av den filosofiska tanketradition i landet som hyllar konflikt och misstror konsensus.

I tider när människor mår sämre ökar naturligen konflikterna. Som en naturkraft ser folk än mer till vi och dom. Detta år, 2015, har landet möjligen nått kulmen på denna våg av motsättningar i samhället. Därför kan Marine Le Pen nå stora valframgångar  vid departementsvalet om några veckor. Därför lider  olika minoriteter extra mycket i landet. Franska judar funderar i allt större utsträckning på att emigrera till Israel. Muslimerna hade önskat att de kunnat emigrera också men vart?

Frankrike är i dag ett splittrat folk men i morgon kan det möjligen se annorlunda ut. Utomstående betraktare får aldrig tro att kriser i Frankrike består. De kommer och går. Marine Le Pen skulle möjligen kunna bli president 2017 men landet kommer att återvända till mer klokskap, mer rationalitet i sina beslut. Till mindre av öppet förakt för den andre och till öppet förtryck. Förr eller senare blir det bättre igen.