Frankrikes roll i Europa

• mars 1, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Frågorna ställs inte i Frankrike men det verkar rätt uppenbart för en utomstående betraktare. Frankrike har tappat sin position som en av de ledande nationerna i EU

Det blev uppenbart när Merkel och Hollande deltog i fredsförhandlingar nyligen om östra Ukraina. Vem dominerar samtalen med Putin? Knappast Frankrikes president. Det var Merkel som representerar EU. Hollande var med som en bifigur.

Varför är Frankrikes ställning så svag? Sedan 2007 har det blivit alltmer uppenbart att Frankrikes försök att vara en självständig aktör inom EU och i axeln Berlin-Paris fått sig en allvarlig törn. Det är förstås Frankrikes svaga ekonomi som är grunden till problemen. Frankrike är objektet för en rad bannbullor som utgått från Bryssel med Berlins goda minne. Nu senast har Frankrike för vilken gång i ordningen fått uppskov ytterligare två år – men bara två år – för att få ordning på sin statsskuld. Franska regeringen kvider över att den inte får tre år på sig. Om två år är det ju presidentval och den sittande regeringen vill kunna presentera en sockrad budget året före valet. Nu hindras de av axeln Bryssel-Berlin.

Francois Hollande hoppades vid sitt makttillträde 2012 att han dels skulle snabbt få ner budgetunderskott och statsskuld. Han skulle också föra en ny politik i EU som tillät en mer expansiv hållning visavi de skuldsatta länderna i södra Europa. Allt detta har spruckit. Hans gamla finansminister Pierre Moscovici sitter visserligen nu som EU:s kommissionär för ekonomi men det förefaller inte alls som om han sätter någon fransk prägel på förhandlingarna med grekerna. Det är Tysklands finansminister Schäuble som håller i taktpinnen. Överhuvudtaget har inte Moscovici något manöverutrymme för att driva en annan linje än den som Bryssel stått för i ett antal år nu. Restriktiv åtstramningspolitik.

Frankrike är i för svag ställning ekonomiskt för att kunna hävda sig också i andra frågor som förhållandet till Ryssland. Hollande och Merkel är säkert förhållandevis samstämmiga i den frågan men det är hon som styr.

Det finns en aspekt till på problemet Frankrike-EU. De franska väljarnas misstro mot euron och mot hela EU-projektet har ökat påtagligt under de senaste åren. Detta missnöje har i hög grad kanaliserats genom Marine Le Pen. Hennes partis framgångar är följden av ett folkligt missnöje med immigrationsfrågan men kopplat till identititetsfrågan. När Frankrike inte längre dominerar i EU-institutionerna i Bryssel ökar det folkliga missnöjet med hela EU-projektet. Inte bara extremhögern klagar på Bryssels makt. Detsamma hörs från partierna längre ut på vänsterkanten. Skrapar man lite på ytan finns det gott om euroskeptiker även i de gamla partierna UMP och PS. Få säger öppet vad de tycker men det saknas inte kritiska röster om just den gemensamma valutan.

Det officiella Frankrike talar självfallet klart och tydligt  för EU och euron. Det officiella Frankrike är också seriöst engagerat i att skapa god balans i den egna ekonomin och ta ansvar för att också länder som Grekland tar sitt ansvar. Men i landet, i vissa partier,  i stora medborgargrupper är attityden delvis en annan. Det ger utåt intrycket av ett Frankrike som förlorat en del av sin tydliga röst och en del av sin ställning som ett av Europas två tunga nationer. Det är svårt att erkänna det men Tyskland är nummer ett och Frankrike nummer två i EU.